Ända sedan Fredrik Reinfeldt tog över Moderaterna har han velat profilera sitt parti som bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Under årens lopp har vi därför fått höra att de nya moderaterna älskar kollektivavtal, håller ordning och reda i statsfinanserna och prioriterar skattesänkningar för byggnadsarbetare och undersköterskor – inte direktörer.

Så i måndags fick Reinfeldt smaka på sin egen medicin när oppositionen presenterade sitt budgetalternativ. Trots att de rödgröna tidigare argumenterat häftigt mot regeringens jobbskatteavdrag går de nu till val på att behålla lejonparten av skattesänkningen. Det enda undantaget gäller ”de rika”, den här gången populistiskt definierade som alla som tjänar mer än 40.000 kronor i månaden, vilket inkluderar många med högre utbildning som levt på lånade pengar i stället för arbetsinkomster under studieåren.

Finansminister Anders Borg såg pressad ut när han skulle kommentera oppositionens förslag. Han hade fått sina nymoderata argument i retur och började yla om en rödgrön ”kostnadsslägga” mot svensk ekonomi och risken för höjd inflation med 0,9 procentenheter.

Vilket skräckscenario! Man ser framför sig hur inflationsvarningen får tusentals människor från hela landet att tåga till riksdagen och kräva de ansvarigas huvud på ett fat.

Svensk politik känns fattig just nu – och det beror inte bara på torftiga argument eller att allianserna ägnar mer energi åt att kalkera varandra än att stå för något eget.

Under måndagens presskonferenser om budgeten kunde man ha förväntat sig att någon skulle lyfta blicken från tabellerna och tala om vad som just nu pågår i vår omvärld. Grekland brinner och det europeiska valutasamarbetet befinner sig i gungning. Om inte Europas ledare agerar enat, snabbt och beslutsamt riskerar många fler länder att drabbas, vilket kan knäcka återhämtningen i världsekonomin och framkalla social oro.

Dramatiken på New York-börsen i torsdags kväll visade hur hastigt marknadens optimism kan förbytas i panik. Inom loppet av en halvtimme rasade Dow Jones-index.

Men den som lyssnade till veckans budgetdebatt i riksdagen hörde inte talas om denna omvärld. Det sades inget om hur krisen påverkar oss eller hur vi kan bidra med en lösning av problemen. Vår ekonomi framstod som en isolerad ö i en ocean av lugn. Det värsta som kunde hända var att oppositionen kom till makten och att inflationen steg med 0,9 procentenheter.

Först i fredags vaknade finansminister Anders Borg och började varna för följderna av den grekiska stormen, trots att det började blåsa i södra Europa redan i vintras.

Det känns motsägelsefullt att valdebatten blivit så avskärmad från världen med tanke på att det inte ens gått ett halvår sedan Sverige var ordförandeland i EU. Under sex månader befann sig Fredrik Reinfeldt och hans statsråd i händelsernas centrum. De fick hantera eftervården av finanskrisen, oenigheten kring Lissabonfördraget och valet av en ny EU-ledning.

Mitt i dimman hittade den svenska regeringen en väg framåt, vilket rönte välförtjänt respekt och uppskattning i Europas huvudstäder. Men att Sverige fick medalj som ordningsman, konferensarrangör och medlare visar också att man inte behöver vara hängivet engagerad i sakfrågorna för att nå framgång som ordförande.

Den senaste tidens lama intresse för Europa kan även förklaras med att det intensiva EU-arbetet tog på krafterna. Det var naturligt att Reinfeldt slutade springa när det svenska halvåret var i mål. Ordförandeskapet gav inte något direkt utslag i opinionsmätningarna och det bidrog säkert till tystnaden. Slutsatsen blev att man inte vinner val genom att resa till Bryssel. Varför tala om Europa när väljarna ändå inte bryr sig?

Ett skäl är att väljarna bryr sig mer än vad de borgerliga tycks tro. I en osäker och turbulent tid är efterfrågan på politiskt ledarskap extra stor. Det höga förtroendet för Fredrik Reinfeldt grundlades under tiden som EU-ordförande när han fick chansen att ägna sig åt stora och avgörande frågor.

Något liknande skedde under finanskrisen. Plötsligt blev Reinfeldt mer än en statsminister som bara såg ersättningsnivåer överallt. Han symboliserade trygghet, stabilitet och framtidstro. Precis som Per T Ohlsson påpekat i Sydsvenskan (4/4) förklarar regeringens lyckade krishantering varför det länge gick bra för de borgerliga i opinionsmätningarna – och varför det på sistone gått bättre för de rödgröna när det ekonomiska läget ljusnat.

Det skulle därför inte förvåna om det grekiska dramat kommer att ge regeringen en förnyad skjuts i opinionen. Krisen visar att svensk ekonomi står sig stark i en europeisk jämförelse och att finansoron ännu inte lagt sig.

I stället för att tala om en rödgrön kostnadsslägga borde finansminister Anders Borg återuppväcka sitt intresse för omvärlden. Han kommer inte bara se att svensk ekonomi är en av få trygga hamnar i den pågående stormen. Han lär också upptäcka att politik kan vara något mer än en tröttsam katt och råtta-lek mellan regering och opposition.