Signerat – Erik Helmerson.
Något har hänt med vår syn på intellektuella.
Det var inte länge sedan ett konstnärs-, skådespelar- eller författarupprop togs på djupaste allvar, blev riksnyhet och uppfordrade till handling, till motstånd. Almar, Vietnam, kärnkraft, fred: om Sven Wollter greppade micken lyssnade Sverige.
I dag talar han och hans kolleger för allt dövare öron. Kampen om Slussen är ett bra exempel.
Den 25 november skrev Bengt Ohlsson en krönika i DN På stan. Texten var diabolisk: ”Att läsa listan på alla som står bakom Kulturslussen känns lite som att få armen vriden allt längre upp på ryggen. Carl Johan De Geer… Katarina Frostenson… Aj! Lars Norén… Krister Henriksson… AJ!”
För 20 år sedan hade namnen ingett den största respekt. Nu tycks de mest inbjuda till löje, vilket också återspeglas i sociala medier. Vill man som artist få eliten att lyssna krävs numera att man har makten att återförena Abba (därmed inte sagt att Benny Andersson skulle sakna relevanta argument).
Den viktigaste förklaringen till att en bokutgivning eller ett teater-cv inte längre är en biljett till debattens frontlinje är förmodligen just de sociala medierna. För inte länge sedan fanns ett avgränsat kulturkotteri där alla skålade på samma Bonnierfest och där ett fåtal redaktörer publicerade inlägg från sina vänner, inlägg som fick massiv spridning av andra redaktörer/vänner. I dag är kanalerna oräkneliga.
Kanske förklaras misstron också av att det är ungefär samma namn som står på protestlistorna i dag som 1983. När dagens yngre kulturfolk vill protestera tänder de inte en fackla vid Stadshuset, de skriver ett blogginlägg.
Det vore mycket illa om de intellektuella försvann ur debatten. Ett samhälle som bara lyssnar på teknokrater, ekonomer och politiker är dömt till likstelhet.
Men det finns också fördelar med den minskade respekten. Nu måste kultureliten skärpa till sig. Dess framgång kommer att avgöras av styrkan i argumenten. Inte av ett smart kontaktnät och villfarelsen att någon bara för att hon skrivit en bok och, tack vare en särskild konstnärssensibilitet, skulle vara magiskt uppkopplad till den innersta folkviljan.