Det är talande och lite roande att Ingvar Carlsson fortfarande pläderar för en socialdemokratisk regering, med tanke på att Mona Sahlin ägnat de två senaste åren åt att övertyga väljarna om det rödgröna samarbetets förträfflighet.
Jag tror inte en sekund att Ingvar Carlsson med detta vill undergräva planerna på en trepartikoalition. Inte heller försöker han sticka en nål i sin adept Mona Sahlin. Carlsson är sinnebilden för den lojale socialdemokraten som ställer upp när partiet kallar. I somras drevs han så långt i sin pliktkänsla mot partiet att han till och med släppte in tre bussar med journalister i sin gotländska sommaridyll tillsammans med Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly. Syftet var att sprida trovärdighet och statsministerglans kring det rödgröna samarbetet.
Så varför pläderar Carlsson plötsligt för en socialdemokratisk regering? Svaret är nog att han i likhet med många andra inom rörelsen fortfarande tänker i enpartitermer.
När planerna på en rödgrön koalition lanserades hösten 2008 ville upphovsmännen beskriva initiativet som ett modernt alternativ till det borgerliga alliansbygget. Efter valförlusten 2006 menade en del socialdemokrater att partiet var tvunget att matcha Fredrik Reinfeldts fyrpartilag för att ha en chans att komma tillbaka till makten.
Men de som gjorde detta strategiska val underskattade inte bara hur svårt det skulle bli för de egna att smälta nyordningen. De bortsåg också från hur förändringen skulle påverka bilden av Socialdemokraterna som ett stort, brett och dominerande parti.
Först nu, när krisen är ett faktum, börjar varningsropen höjas.
”Vi tar strid för vår partiordförande”, utbrast 23 socialdemokratiska veteraner i en artikel på DN Debatt i veckan. Uppropet var tänkt att mobilisera rörelsens folk och markera enighet bakom Mona Sahlin. Men mest av allt uttryckte inlägget en existentiell oro inom partiet. I DN/Synovates senaste mätning som presenterades i fredags fick Socialdemokraterna 28,6 procent, vilket är det lägsta stödet på 13 år. Valet 2010 pekar mot en ny katastrof för S.
”Det är tydligt att socialdemokratin i detta val har den ekonomiska, den politiska och den mediala makten emot sig”, hävdades det på DN Debatt. En annan skulle säga hur tydligt det är att socialdemokratin i detta val har sina egna strategiska beslut emot sig.
Sanningen är att det rödgröna samarbetet har drivit Socialdemokraterna vänsterut och öppnat det politiska mittfältet fritt för de nya moderaterna. Och vad passar Fredrik Reinfeldt bättre än att Mona Sahlin går armkrok med Lars Ohly och Maria Wetterstrand?
Lars Ohly är ledare för ett parti som vill sätta stopp för entreprenörskap inom vård, skola och omsorg, som på sin kongress beslutar att EU och Nato ska upplösas, som argumenterar för en betygsfri skola och som hävdar att det inte finns någon annan än arbetarrörelsen som i längden kan anförtros den politiska demokratins försvar. ”Den så kallade borgerliga demokratin är alltför värdefull för att överlåtas till borgerligheten.” (Partiprogrammet sid 16.)
Bland de väljare som traditionellt pendlat mellan Socialdemokraterna och de borgerliga är detta budskap direkt frånstötande.
Miljöpartiet har inte alls samma avskräckande effekt på marginalväljarna. Problemet är att de gröna repellerar Socialdemokraternas bas av industriarbetare och pensionärer utanför storstäderna.
Förslagen om att höja bensinskatten, införa kilometerskatt och avveckla kärnkraften har föga stöd bland traditionalisterna, som inte förstår sig på Miljöpartiets ekologism. För dem är tanken på en regering med de gröna främmande.
När detta dessutom kombineras med Mona Sahlins starka engagemang för minoriteters rättigheter och genusfrågor, då börjar partiets konservativa kärna att spricka. En del röstar på alliansen, andra stannar hemma och en tredje grupp går till Sverigedemokraterna.
Mona Sahlin stöter just nu bort många manliga väljare. I DN/Synovate får partiet bara stöd av 22,8 procent av männen, vilket kan jämföras med det mansdominerade Sverigedemokraterna som når upp till 10,0 procent. Ännu tydligare är trenden bland män under 44 år, där avståndet mellan SD och S bara är några få skrämmande procentenheter.
2010 ser ut att bli det val då den långa socialdemokratiska dominansen över svensk politik slutligen bröts, som en följd av egna felsteg och andras skicklighet.
På fyra korta år har Socialdemokraterna förträngt vad som i decennier varit partiets framgångsformel. På fyra korta år har finansminister Anders Borg vridit den ekonomiska och politiska trovärdigheten ur händerna på Mona Sahlin.
Valet är ännu inte avgjort. Men om vindarna håller i sig väntar ett epokskifte som kommer att vitalisera svensk demokrati och tvinga fram smärtsamma socialdemokratiska omprövningar efter valet.
Måtte bara inte Sverigedemokraterna hinna före.