Signerat – Lisa Bjurwald.
Warszawa ger sig inte. Responsen på den ryskledda utredningen om flygkatastrofen i Smolensk, där president Lech Kaczynski och en mängd andra polska dignitärer omkom, har varit förvånansvärt hätsk. Haverikommissionens slutsatser är inte nådiga. Ansvaret för kraschen ligger hos de polska piloterna, som drevs till att ta onödiga risker för att hålla landets president nöjd. Den berusade polske flygvapenchefens besök i cockpit hade också en stressande psykologisk inverkan. Lech Kaczynskis tvillingbror Jaroslav kallar utredningen för ett hån mot Polen. Partisk och ofullständig, lyder andra omdömen.
I går meddelade polsk radio att regeringen kommer att skicka ett officiellt brev till Kreml med förslag om en ny, gemensam utredning. Polens premiärminister Donald Tusk är oroad över rapportens politiska aspekt. En sådan kan mycket väl finnas. Den formellt oberoende haverikommissionen Interstate Aviation Committee (MAK) granskar flygolyckor i forna sovjetstater. Att MAK lägger skuldbördan på piloterna är inte ovanligt. Så skedde till exempel år 2006 efter Armeniens då värsta flygolycka (flygbolaget motsatte sig resultatet från utredningen).
Men frågan är om inte Polen hamnat i en emotionellt omöjlig sits. Landet mottog tacksamt Rysslands utredningshjälp, för att sedan slå bakut när kommissionen levererar en rapport som visar på besvärande resultat. Polackerna framstår som trumpna förlorare när de viftar bort utredningsresultaten – och dessutom kräver ett inkluderande av ryska misstag som kan ha bidragit till olyckan. Allt medan Ryssland rycker på axlarna och tackar för sig.
Flygolyckan var och är ett nationellt trauma för Polen, som i ett ögonblick förlorade inte bara sin president utan också religiösa ledare, toppolitiker och stora delar av försvarsledningen. Kanske hanteras ett nationellt sorgearbete bäst inom landets gränser. Om inte det är möjligt, bör man vara förberedd på att utredningen kommer att röra upp känslostormar – nästan oavsett resultat. Se bara på vår egen Estoniahistoria.