De rättsliga processerna mot Silvio Berlusconi har åter gått in i en intensivare fas. Omvärlden förundras och förfasar sig. Många hoppas: Kanske står han äntligen inför sitt fall.
Men det är inte första gången läget sett mörkt ut för Berlusconi. Försvaret har framgångsrikt förhalat. En del hinner preskriberas. Annat stoppas av nya lagar.
Det är inget uppbyggligt skådespel. Att en premiärminister gång på gång misstänks för brott är i sig allvarligt. Men även själva hanteringen av brottsmisstankarna blir problematisk.
Domstolarna värjer sig mot beskyllningen att de trakasserar Berlusconi av politiska skäl. Personligen kanske juristerna inte har en politisk agenda. Ändå är det ett faktum att processerna mot premiärministern har gjort domstolarna till en politisk aktör.
När så sker riskerar hela samhällssystemet att destabiliseras. Stater brukar därför ge innehavare av vissa roller en rättsligt skyddad ställning. I Sverige åtnjuter kungen åtalsimmunitet. Många länder har särskilda rättsliga procedurer när politiker i ledande ställning misstänks för brott.
Fram till 1993 hade Italien en lag som skyddade parlamentsledamöter mot åtal. Under trycket av den folkliga vreden mot den omfattande korruptionen inom de gamla politiska partierna togs dock immuniteten bort. Sannolikt var det politiskt nödvändigt. Men samtidigt som man försökte förhindra att politikerna missbrukade systemet fick man alltså ett annat problem på halsen: att domstolarna kunde utnyttjas som politiskt vapen.
Polarisering är en del av Italiens problem, och domstolarna står inte över konflikterna utan har dragits in i dem.
Berlusconi är en olycka för sitt land. Han är ett pr-geni men ingen reformator eller institutionsbyggare. Kraft som borde ägnats åt att få fart på landets svaga tillväxt och effektivisera den illa fungerande offentliga förvaltningen har förslösats på rättstvister och främjande av egna affärsintressen.
Men fenomenet Berlusconi, som ur ett svensk perspektiv bara ter sig absurt, måste ses i sitt sammanhang. De etablerade partiernas moraliska bankrutt i början av 1990-talet skapade ett politiskt tomrum. Berlusconi var de traditionella politikernas antites. Han hade inte bara en väloljad propagandaapparat till sitt förfogande utan talade också så att folk förstod. Och ännu bättre: Han framstod som en man utan politiskt förflutet. Han var den framgångsrike affärsmannen, pojken med guldbyxor som skulle gjuta nytt liv i nationen.
En bra målvakt ska ha tur, lyder idrottsklyschan. Och ett land utan tro på politiken satte sitt hopp till att Heja Italien var ett stridsrop som skulle bringa lycka med sig.
Naivt? Vi kan tycka det. Men närmare sanningen vore att hävda motsatsen: Ett folk som sätter sitt hopp till en man som Berlusconi är inte naivt utan tvärtom bottenlöst pessimistiskt. Det tror över huvud taget inte på politiken.
De som utgår ifrån att politiker ljuger och bara är ute efter att berika sig själva behöver ingen stark tro på att Berlusconi är en man att lita på. Det räcker långt att han inte är som de gamla politikerna.
Vi som har ett utifrånperspektiv behöver inte själva välja på riktigt. Vi ser Berlusconi och avkunnar raskt vår dom. De italienska väljare som själva stått i valbåset har inte haft det privilegiet. Deras valhandling får konsekvenser, och som väljare i alla länder styrs de i praktiken väl så mycket av sina antipatier som av övertygelsen att den som de till sist röstar på faktiskt kommer att infria sina löften.
Att Berlusconi kunnat återkomma till makten säger därför inte bara någonting om honom och hans väljare utan minst lika mycket om tillståndet i andra partier.
Nu närmar sig Berlusconieran ändå sitt slut. Inte främst på grund av det som utspelar sig i domstolarna. Det riktigt oroande för premiärministern är det som hände i förra veckan: Han fyllde 75 år.
Det finns ledare som kunnat behålla auktoritet och makt i långt högre ålder än så. Berlusconis ledarskap är inte av den typen. Den roll han skapat åt sig själv bygger på virilitet, energi och ett attraktivt yttre. Han kommer aldrig att kunna transformera sig själv till klok, äldre statsman.
Det är också svårt att se att han ska kunna lämna något bestående politiskt arv efter sig. Berlusconismen är ingen rörelse eller ideologi utan en enmansshow. Den dör med honom.
Och precis som han intog ett tomrum i politiken kommer han att lämna ett sådant efter sig. Ett vakuum som åter kan exploateras av lycksökare eller mutkolvar.
Inget lyft för Italien.