Föräldrarna saknar arbete trots att de söker, de har aldrig kvalat in i de svenska trygghetssystemen och de anhåller om socialbidrag (eller försörjningsstöd som det numera ska heta fast få använder nyordet). I detta fall säger varje socialsekreterare ja.
I de enkla ärendena råder likabehandling. Må vara att en kommun är generösare med nya cyklar åt barnen än en annan. Och med busskort. Men grundbeslutet blir detsamma.
Så säkert också i de tio västsvenska kommuner som var med i en jämförelsestudie av socialbidragshanteringen 2007. Ekot berättade om studien i går och betonade ”stora skillnader i bemötandet”. Det fanns till exempel i bedömningen av två teoretiska och komplicerade bidragsansökningar. Några av kommunerna sa tvärnej. Andra tyckte att personerna kunde få hjälp till en del.
Självklart kan man utropa att detta är orättvist. Men bedömningarna i krångliga fall kommer alltid att variera. Inte bara mellan kommuner utan inom kommuner. En och samma socialsekreterare kan fatta olika beslut i vad som på papperet ser ut som likartade fall därför att människorna visar olika förutsättningar vid det personliga mötet.
Folkhälsominister Maria Larsson (KD) kommenterade studien med att ”vi behöver ha kunskap om hur det ser ut i varje kommun”. Det behöver staten inte alls. Socialtjänsten är en kommunal uppgift. Och när det går snett brukar det rättas till.
När studien gjordes var väntetiden för socialbidrag förfärande 50 dagar i Borås. Det var ett problem, som åtgärdades. Nu är Borås nere på två, tre veckor, enligt kommunalrådet Karl-Gustav Drotz (KD).
Jämförelser av kommunala verksamheter är viktigt. Man kan lära av varandra, det finns metod- och systemskillnader som gör att somliga gör saker både billigare och bättre än andra. Men många gånger förklaras framgången av att det finns ledare och medarbetare som glöder. Det kan aldrig kommenderas fram.
Den mänskliga faktorn innebär att utfallen blir olika när uppgiften är svår. Det är inte orättvisa, det är livet.