Signerat – Hanne Kjöller.
När socialbidraget, eller försörjningsstödet som det numera heter, infördes var tanken att det skulle fungera som sista skyddsnät när alla andra möjligheter var uttömda. Först ska allt säljbart säljas, sedan kan bidraget betalas ut tills man hittat ett arbete eller av annat skäl kommit på grön kvist igen.
Välfärdsstaten rymmer sin egen inflationsspiral. I dag torde det vara svårare att hitta människor som är glada över försörjningsstödet än att hitta personer som är förbannade över att de måste sälja bilen eller lantstället för att vara berättigade till det.
Det är inte bara attityden till socialbidrag som har förändrats. Det som var tänkt som ett temporärt överlevnadsbidrag har för åtskilliga blivit en livslång försörjning. Särskilt för människor som står långt ifrån arbetsmarknaden.
När det moderata socialborgarrådet Anna König Jerlmyr i gårdagens DN föreslår att sidoinkomster inte helt och fullt ska räknas av mot försörjningsstödet är det en halsbrytande tanke som utmanar hela grundtanken bakom socialbidraget. Men sett ur den verklighet som blivit är det likväl en idé att fundera vidare kring.
Marginaleffekterna för socialbidragstagare är 100 procent. Varenda krona som en familj tjänar in genom ett tillfälligt inhopp räknas av mot försörjningsstödet. För att en förälder i en familj med många barn ska kunna ta ett arbete och få så mycket som en krona mer i plånboken kan det krävas så hög lön att ett arbete ter sig än mer utopiskt. Inte minst för barnrika invandrarfamiljer, och om föräldrarna har låg utbildning och bristande språkkunskaper, riskerar reglerna att permanenta utanförskapet.
Att låta medlemmarna i en socialbidragsberoende familj behålla någon del av en inkomst är inget som bör klubbas igenom i brådrasket. Men frågan förtjänar att utredas.
Det är svårt att leva på marginalen. Men att inte kunna göra något åt det är värre. Värdet av egenmakt ska inte underskattas. Och det ska inte heller priset av ett livslångt utanförskap.