Visst, Mona Sahlin har medgett att partiet gjorde ett uselt val. Visst, en kriskommission ska tillsättas. Visst, man kan förstå att det nya läget i riksdagen påbjuder viss försiktighet. Ändå är det lätt att förundras över det strutsbeteende Socialdemokraterna visar upp efter väljarnas råsop i söndags.
För inget tycks ha varit fel i den socialdemokratiska valkampanjen, att döma av officiella uttalanden. Det rödgröna samarbetet var toppen, även om det fanns ”inkörningsproblem”. Politiken var toppen, även om medierna hindrade partiet från att föra ut sitt budskap. Och partiledaren var också – ja, toppen, eftersom det är självklart att hon ska fortsätta leda.
SVT:s vallokalsundersökning, liksom United Minds mätning som presenterades på tisdagens DN Debatt, talar ett annat språk. Även valresultatet i sig borde föranleda ett par iakttagelser.
För det första fick de rödgröna två rejäla smällar i opinionen under mandatperioden. Dels när samarbetet lanserades under röriga former 2008, dels när partierna i april till slut berättade vad de ville göra. Hur kan S dra slutsatsen att samarbetet var riktigt när väljarna tyckte att det var så uppenbart misslyckat? För det andra fungerade inte det som var nytt i politiken. Trianguleringen (Bill Clintons metod att lägga sig nära motståndaren i nyckelfrågor) var föga trovärdig i fråga om skatterna och skolbetygen, särskilt som de tre partierna innerst inne drog åt olika håll.
För det tredje kändes den gamla politiken lika fräsch som 2006. Nej till rutavdrag, ja till förmögenhetsskatt. Höjda bidrag hellre än arbetslinjen. Att kritiken mot regeringens reformer av sjukförsäkringen plockade poäng på slutet förändrar inte helheten.
Dessutom är ett kommunalråd i Lidköping nästan ensam om att säga ”vi vinner inga val med Sahlin”. Det är sällsamt, men passar i bilden.
Vi kan inte vänta på ett uppvaknande.