Håkan Juholt ändrar kurs i den ekonomiska politiken, till partiets förvåning. Vart färden egentligen går är fortfarande höljt i dimma.
Det var tydligen livat på veckans möte i den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Partiledaren Håkan Juholt och hans ekonomiske talesman Tommy Waidelich lade fram en skuggbudget som kamraterna genast ville förpassa till skuggornas värld.
SVT:s Rapport citerar ett mejl från gruppledaren Carina Moberg där hon säger att budgeten ”inte håller måttet vare sig till form eller innehåll. Den måste helt enkelt skrivas om”. Gör om och gör rätt, typ, som socialdemokrater annars brukar tillhålla regeringen.
Upproret gäller framför allt att Juholt och Waidelich inte längre vill höja ersättningen i a-kassan, och inte ens sänka avgifterna tillräckligt. För liten skattesänkning åt pensionärer och för liten höjning åt andra väcker också förnärmelse, liksom att rutavdraget nästan klarar sig helskinnat.
Moberg är inte direkt från något vänsterdistrikt, utan från samma Stockholms län som Waidelich. Och hon tillsattes nyligen som gruppledare av Juholt, efter utrensningen av den förra nomenklaturan.
Saken verkar anmärkningsvärt illa skött. Inte nog med att årets viktigaste riksdagsmotion får underkänt av de egna. S-gruppen undrar också varför delar av den ändå presenterades vid en presskonferens dagen efter mötet.
Håkan Juholt har en historia av att göra lite som han vill snarare än att spela för laget. Det var därför han inte fick bli partisekreterare under Mona Sahlin. Å andra sidan hade han sannolikt inte blivit partiordförande med ett annat kynne.
Men vi har redan flera exempel på hur det går när Juholt chansar och gissar. I Libyenfrågan lyckades han byta åsikt ett antal gånger på några få veckor. För EU har han vimsiga men federalistiska lösningar som dock inte alls sägs passa Sverige. Han påstod sig diskutera med facket om ändringar i pensionssystemet, men några samtal förekom inte.
I den ekonomiska politiken kan det bli lite vad som helst för radarparet Juholt–Waidelich. Det har varit mycket ”se över” och ”återkomma”. Generellt har dock Juholt verkat dra åt det traditionella, han har varnat för marknaden och raljerat över drivkrafters betydelse. Inte heller Waidelich har alltid förstått vad partiledaren menat.
Juholts sommartal i augusti var en blommig saga som antydde att han inte ens hört talas om den internationella skuldkrisen. När S för en vecka sedan presenterade en rapport inför skuggbudgeten talades i stället om en djup och långvarig ekonomisk nedgång. Det dokumentet tyckte för övrigt Nordeas chefsekonom Annika Winsth också borde skrivas om.
Efter den tragikomiska process som gjorde Juholt till chef behövde partiet pusta ut. Men en ny ledare måste förr eller senare sätta ett märke, och någonstans utmana den egna organisationen. Mona Sahlin försökte, misslyckades och fick aldrig den nödvändiga auktoriteten.
Socialdemokratin har skaffat sig en stämpel som bidragsparti. Man har ibland nått framgångar i opinionen genom att klaga på alliansens åtstramningar av socialförsäkringar och a-kassa, men till priset av att sysselsättning och ekonomi blivit motståndarens frågor. DN/Synovates senaste mätning (se nyhetsplats) visar en liten ökning för S men knappast något lyft.
Mer järnvägar i all ära, särskilt originella är sådana löften inte och de infrias först vid horisonten. Ska Juholt ändra något som syns måste det bli bidragspolitiken.
Interna konflikter har Socialdemokraterna alltid varit duktiga på att dölja. Man kritiserar ogärna ledningen, man grälar inte öppet. Att den här striden blir offentlig kan dock grundas på kalkyl. Här ska visas vem som bestämmer. Det förutsätter å andra sidan att Juholt–Waidelich vinner, för om de backar vet alla att de har fått stryk.
Juholt har tidigare sågat begreppet förnyelse. Partiet har trott honom och smackat förnöjt, för partiet är inte redo för nyheter och tycks inte bli det. Och den Juholtska linjen har inte blivit lättare att följa.