Signerat – Johannes Åman.
”Förnyelse har blivit kodordet för höger-vridning”, utbrast Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider när han i SVT:s ”Agenda” på söndagskvällen skulle kommentera krisen inom Socialdemokraterna.
Greider är en ordens man. Han vet att ord kan vara viktiga tillgångar i en kamp om det politiska initiativet. ”Förnyelse” är positivt värdeladdat. Det står för en rörelse framåt, i synnerhet i kristider.
I sig skulle förnyelse lika gärna kunna innebära en vänstervridning som en
omorientering högerut. Men i Socialdemokraternas moderna historia har ordet redan en etablerad betydelse. Under åren kring 1990 var förnyarna de mer frihetligt sinnade inom partiet, medan de som stod till vänster beskrevs som traditionalister.
Förnyare låter piggare och mer offensivt än traditionalist, så det är lätt att förstå att Göran Greider, som skulle vilja skärpa Socialdemokraternas vänsterprofil, ogillar detta ord. Kan det inte erövras så måste det i alla fall misstänkliggöras. Alltså: En förnyare är en högeravvikare.
Problemet med Greiders angreppssätt är att ett parti som övergetts av väljarna inte bara kan blicka inåt. Det måste också självkritiskt ställa sig frågan varför väljarna försvann: Har de andra värderingar än vi? Misstror de våra förslag till lösningar? Eller har de en annan bild av vilka de stora samhällsproblemen är?
När Tony Blair tog över ledarskapet för Labour 1994 kunde hans förnyelse av partiet föraktfullt stämplas som en högervridning av partiet. På motsvarande sätt har Fredrik Reinfeldts nya Moderaterna och David Camerons förnyelse av Tories kunnat avfärdas som vänstervridning.
Man behöver inte älska sådana förnyare. Ofta finns det skäl att varna både för opportunism och fixering vid opinionsmätningar. Men det som är värt respekt är öppenheten för att det egna partiet kan ha något att lära såväl av politiska motståndare som av väljarna. En nyfikenhet på hur världen utanför landets gränser utvecklas är också en tillgång för varje seriös förnyare.