Signerat – Hanne Kjöller.
Enligt Expressen var Thomas Östros ”rasande” över att valberedningens ordförande Berit Andnor bett honom lämna sin plats i partiets verkställande utskott. Där Ylva Johansson – som uppenbart fått samma telefonsamtal – omedelbart vek sig, bet sig Östros fast. Det gick ett tag. Men så i går kom beskedet att Andnor lyckats partipiska också Östros på porten.
I P1:s ”Godmorgon, världen” menade Karin Pettersson, Aftonbladets politiske redaktör och fram till valet kommunikationschef för Socialdemokraterna, att det inte var något konstigt att rumstera om. Partiet vill göra sig av med arvet efter Sahlin och det är, menade Pettersson, ”vettigt att Juholt får bygga ett nytt lag”.
Men hur vettigt är det att slänga ut två personer med statsrådserfarenhet och ersätta dem med två personer utan (Mikael Damberg och Veronica Palm)? Leif Pagrotsky, som också föreslås ingå, har förvisso varit minister men har sagt att han inte är intresserad av den tunga posten som ekonomisk-politisk talesman.
Det är också besynnerligt att man i ett parti som kräver lojalitet tror sig kunna städa ut tidigare misslyckanden. När Pär Nuder nämndes som partiledarkandidat var det bland annat för att han offentligt tagit avstånd från det rödgröna samarbete som fått tjäna som en förklaring till Socialdemokraternas erbarmliga valresultat. Men att han gjorde det berodde ju på att han stod utanför politiken. Inom partiet hörs – i alla fall inte offentligt – någon kritik. Så i någon mån är alla som var aktiva socialdemokrater för ett halvår sedan befläckade av valnederlaget.
Den fråga jag ställer mig är hur stort lag Juholt tänkt sig bygga? Och med vilka? Är syftet att rensa bort konkurrens från politiker som är mer kända och mer erfarna än han själv? Med tanke på Juholts egen bristande regeringserfarenhet borde han tänka annorlunda. Förmår han inte det har Socialdemokraterna inte löst sina problem utan skaffat sig ett nytt.