Att döma av tisdagens tv-duell kommer valet 2006 att handla om förmånerna för sjukskrivna och arbetslösa. Om moderaterna får bestämma sänks ersättningsnivån från 80 till 65 procent, hävdade statsminister Göran Persson gång på gång.

I sak har han rätt: Fredrik Reinfeldt vill ha "stramare" bidrag, för att använda hans eget favoritbegrepp. Haken är bara att moderaterna aldrig kommer att få avgöra denna fråga själva. Tvärtom måste de rätta sig efter sina bröder och systrar i alliansen, och bland dessa finns inget stöd för stora sänkningar av ersättningarna.

Folkpartiet är övertydligt på denna punkt. Lars Leijonborg försvarar 80-procentsnivån lika ivrigt som Göran Persson. Betecknande nog ägnade den liberala riksdagsgruppen en och en halv timme förra tisdagen åt att bekräfta denna hållning.

Visserligen skulle det inte förvåna om de borgerliga till slut når en kompromiss. Men realistiskt sett kommer inte ersättningsnivåerna att minska med mer än 5-10 procentenheter om alliansen får regera.

Därmed skulle sjukförsäkringen återgå till de regler som gällde före 1998, då systemet ersatte 75 procent av inkomsten.

Valets stora stridsämne handlar alltså om en återställare. Det är ingen ideologisk fråga, inget som skiljer höger och vänster åt, inget som avslöjar djupare värderingar.

Eller som Fredrik Reinfeldt själv uttryckte det i tisdagens tv-debatt: han vill inte ha något systemskifte. De nya moderaterna ska visa väljarna att de är bättre på att administrera socialdemokraternas Sverige än socialdemokraterna själva.

Så har borgerliga partier agerat tidigare. Före och efter valet 1976 var främst centern och folkpartiet besatta av att leda i bevis att de kunde sköta samma system som
socialdemokraterna, fast skickligare. Arbetslösheten fick under inga omständigheter stiga och välfärdsstaten skulle utvecklas, inte avvecklas.

Det är intressant att jämföra de borgerliga regeringsåren i skarven mellan 1970- och 80-talen med Carl Bildts tid som statsminister 1991-94.

Bildt var tydligt inriktad på förändringar, och han begärde mandat hos väljarna för dessa. Med programmet "Ny start för Sverige" presenterade moderaterna och folkpartiet ett ideologiskt alternativ till socialdemokratin.

Vi fick friskolor, skolpeng, reklamradio och bemanningsföretag. Telemarknaden avreglerades, vilket bidrog till framväxten av IT- och telekombolag i slutet av 90-talet.

I dag tas allt detta för givet. Men reformerna var kontroversiella när de genomfördes, och det krävdes ett betydande politiskt mod för att driva igenom dem.

Jag tror inte att Fredrik Reinfeldt har glömt denna erfarenhet. Ändå väljer han att återknyta till 1976 års borgerlighet snarare än 1991 års.

Nästa val kan mycket väl resultera i ett maktskifte. Men som det ser ut nu fortsätter socialdemokraterna att ha makten över politiken.