Signerat – Johannes Åman.
”Svårigheten för S att ingå i en koalition är att partiet självt är en koalition”, förklarade Ardalan Shekarabi i torsdagens DN. Det var en del av hans svar på hur han ser på det rödgröna samarbetet. Men frågan är om han inte i detta konstaterande också rörde vid själva kärnan i den socialdemokratiska kriskommissionens uppgift.
Det unika med Socialdemokraterna var att de under så lång tid lyckades vinna stöd från breda men sinsemellan mycket olika väljargrupper. Det som började som arbetarnas parti utvecklade sig under 1930-talet till att bli det parti som starkare än något annat förknippades med Sverige. Det lyckades på en gång framstå som det mest moderna och som det som tydligare än något annat stod för en nationell kontinuitet.
I takt med att den offentliga sektorn byggdes ut blev Socialdemokraterna både välfärdens och de offentliganställdas parti. Även invandrarna kom i stor utsträckning att se Socialdemokraterna som sitt parti.
Med tiden kom partiet därtill att betraktas som det naturligt statsbärande partiet. Det var där erfarenheten och kompetensen fanns.
Länge kunde allt detta förenas. Men så sprack det. I det senaste valet framstod Moderaterna som det mest kompetenta partiet. Inte heller modernitet eller förmåga att slå an en ton som harmonierar med hur väljarna uppfattar sitt land är längre något specifikt socialdemokratiskt.
Alltjämt kan Socialdemokraterna beskrivas som arbetarnas, de offentliganställdas och invandrarnas parti. Men det är en smalare bas än tidigare. Dessutom har även stödet från dessa kärngrupper försvagats.
Ardalan Shekarabi hävdade i DN-intervjun att partiet inte hängt med i samhällsutvecklingen och att det hamnat i en identitetskris. Det svåra för hans kriskommission blir dock inte att beskriva partiets problem utan att hjälpa det att finna en väg framåt. En tydlig berättelse om vad Socialdemokraterna är och bör vara kan höja moralen hos delar av den gamla koalitionen men kommer samtidigt att stöta bort andra.