Den valde har visat sig otillräcklig, skrev Olof Ruin i söndags på DN Debatt. Som sammanfattning av det läge Socialdemokraterna har hamnat i var det inte bara hårt utan också träffande. Drygt ett halvår efter tillträdet är det uppenbart att både Håkan Juholt och den valberedning som ansåg honom vara den rätte har misslyckats.
Ruin är statsvetare. Men hans text kretsar kring den vetenskapligt svårfångade frågan: Vad är Socialdemokraterna?
Han beklagar att verkställande utskottet inte tog chansen att rätta till det som skedde i våras och hävdar att osäkerhet består om partiets identitet.
I det moderna medielandskapet är det ofrånkomligt att en ledares kris smittar av sig på partiet. Ändå undrar jag om inte Juholt egentligen är intressantare som symtom på Socialdemokraternas kris än som förklaring till den.
När Juholt lägger ut texten om vad hans parti står för lyder omkvädet: social demokrati. Om man i stället förhåller sig historiskt och socialpsykologiskt till frågan vad som gör den svenska socialdemokratin unik kommer man till ett annat svar. Mer än något annat svenskt parti och mer än något annat socialdemokratiskt parti i världen har den präglats av sin närhet till makten.
Makt är ett ord med tvivelaktig klang. Det ger associationer till maktmissbruk och maktfullkomlighet. Men min poäng är inte att svenska socialdemokrater skulle vara mer makthungriga eller hänsynslösa än andra. Tvärtom. Om man betänker hur stora risker långa maktinnehav alltid medför framstår de som relativt oförstörda.
Den sida av makten som jag tror är viktigare för förståelsen av Socialdemokraterna och deras nuvarande problem är den som har med ansvar att göra.
Från 1932 till 1976 satt partiet oavbrutet i regeringsställning. De gamla motsättningarna inom partiet mellan höger och vänster fanns kvar. Men det som mer än något annat kom att prägla partiet var spänningen mellan idéer och praktik, mellan ideologiska strävanden och det ansvar som följde med regeringsmakten.
Till sist drabbades Socialdemokraterna av ideologisk hybris, vilket bidrog till att de förlorade valet 1976. Som helhet kännetecknades däremot den långa regeringsperioden av pragmatism. Det var inte bara partiet som präglade landet utan i hög grad också ansvaret för landet som präglade partiet.
Att försättas i opposition 1976 var en chock. Både under den första borgerliga regeringsperioden fram till 1982 och under den andra 1991–1994 satsade Socialdemokraterna på övervintring. De behöll sin självbild som det naturligen statsbärande partiet. Vid återkomsten var politiken båda gångerna delvis förändrad. Men det nya var inte frukten av någon vital idédebatt under oppositionsåren. Retoriken hade då varit hård och traditionalistisk. Förnyelsen som följde växte åter fram under trycket av konkreta politiska problem. Precis som under partiets glansdagar övertrumfades radikala idéer av ansvar.
För tredje gången i modern tid skildes Socialdemokraterna 2006 från makten. Instinkten var densamma som tidigare: Här gällde det att övervintra. Mona Sahlin fick det uppdrag hon snuvats på 11 år tidigare – däremot inget förändringsmandat. Hon försökte något nytt men sattes genast på plats eftersom tanken på en fast allians med Miljöpartiet var alltför främmande.
Ännu ett förlustval följde. Sahlin avgick. Skulle paritet nu vara redo för en mer djupgående förändring?
Att det var svårt att hitta en efterträdare kan Göran Persson ges en del av skulden för. Han ledarskap hade inte gett mycket luft för en yngre generation att växa. Ett mer grundläggande problem är att partiet inte har några erfarenheter av hur förnyelse i opposition går till.
Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson fick alla statsministerposten på köpet när de valdes till partiordförande. De fick den auktoritet som följer med ansvaret för landet och kunde genom sitt sätt att utöva regeringsmakten också förändra sitt parti.
Utan nytänkande får Socialdemokraterna svårt att utmana den borgerliga alliansen. Men hur ska det gå till? New Labour och Nya moderaterna må vara inspirerande exempel på att år i opposition kan användas till en tidigare otänkbar förnyelse. Men Nya socialdemokraterna?
Nej, innan ett sådant projekt ens är tänkbart måste avståndet till partiets period som ansvarsbärare bli längre och krisen mycket djupare.