Världen är inte svart eller vit. Inte ens i södra Afrika där en så stor del av regionens alla fält färgats av detta motsatspar. Den som härifrån väst vill beskriva utvecklingen i södra Afrika i de mörkare nyanserna behöver inte leta länge. Bristerna i fråga om demokrati, resurser och hälsa är plågsamt lätta att upptäcka. Fast det är faktiskt inte hela bilden.

I måndags svors exempelvis Hifikepunye Pohamba in som ny president för Namibia. Han efterträdde Namibias legendariske befrielseledare Sam Nujoma som alldeles frivilligt, efter 15 år vid makten, stegat ned från regeringstaburetten. Nu skulle man kunna rynka ögonbrynen och i bekymrat tonläge konstatera att den gamle marxisten knappast går lottlös ur presidentskapet. Han får behålla sin lön och får dessutom lite bostäder, bilar, livvakter, kockar och annan servicepersonal att hålla ordning på livet ut. Men är det så mycket att tjoa om? Pensionsvillkoren för svenska landstingsråd är faktiskt inte heller så illa. Och det trots att de varken har någon befrielse av land eller landsting på sina meritlistor.

Christiaan Keulder, statsvetare vid det oberoende "Institute for Public Policy Research" i Windhoek, Namibia, ser inte att maktskiftet skulle innebära några radikala förändringar av politiken:

Kursen ligger fast. Namibierna är nöjda. Regeringspartiet SWAPO har i stort sett skött sig sedan demokratiseringen för 15 år sedan. Och i ett land där medborgarna har större erfarenhet av tyranni än fria val röstar man inte bort det parti som man ser som garanten för demokratin.

Christiaan Keulder påminner om att den demokratiska mognaden inom SWAPO egentligen aldrig prövats. Den som sitter tryggt i maktens sadel har vanligtvis inga problem att tolerera yttrandefrihet, kritik eller åsiktsbrytning. "Man ska komma ihåg att oppositionen i Zimbabwe växte fram ur missnöje över Robert Mugabes vanskötsel av landet."

Och så var vi då över på den svartaste rutan i södra Afrika. Här handlar det mindre om västvärldens ständiga Afrikapessimism och mer om obarmhärtig realism. Den som letar ljuspunkter inför valet den 31 mars, finner att också de stråken svärtats ned av solförmörkelsen i landet.

Man skulle till exempel kunna vara glad över att våldsamheterna varit få. Men om man vet att det beror på att zimbabwierna efter det statssanktionerade våldet vid de två tidigare valen vet vad de riskerar om de uttrycker sin åsikt är det lätt att hålla sig för skratt. Nya medielagar har tvingat oberoende tidningar att stänga. Luften har blivit tätare, hoten mer subtila. Där polisen tidigare behövde batonger räcker det nu med att visa sig.

Vissa menar att det bara är att vänta ut den åldrige Mugabe. Men problemet är att världen fortsätter att snurra under tiden. Det folk han sattes att styra efter befrielsen är inte det folk han förr eller senare kommer att tvingas att lämna bakom sig.

Den ansedda människorättsorganisationen Human Rights Watch offentliggjorde i veckan sin bild av det politiska läget i Zimbabwe. Det var ingen rolig läsning. Men kanske mer oroande än oegentligheter i själva valprocessen och repressionen av oppositionella är hur zimbabwiernas tilltro till demokratin påverkas av det som sker i landet. Human Rights Watch konstaterar i rapporten "Not a Level Playing Field" hur två tredjedelar av befolkningen 1999 sa sig stödja ett demokratiskt styrelseskick. Fem år senare är det mindre än hälften av zimbabwierna som tror på demokratin. Att reparera skadad tilltron är betydligt svårare än att rätta till felaktigheter i valproceduren.

Demokrati föder demokrati. I södra Afrika precis som i Mellanöstern. Det är därför många av oss lägger in så mycket hopp i den Sydafrikanska utvecklingen. Sydafrika skulle kunna bli det goda exemplet på en kontinent som genomlevt alldeles för många kolonisatörer, krig och korrupta ledare.

Och vad gör Sydafrika? Svaret låter sig inte skrivas i vare sig svart eller vitt. Till den mörkare delen av färgskalan hör att ledande företrädare för regeringspartiet ANC vid detta val - liksom vid tidigare - uttalat sitt förtroende för valprocessen. Till de ljusare att det också inom ANC finns personer som är kritiska.

Patricia de Lille är en färgstark, frispråkig och rätt allmänt respekterad företrädare för det lilla partiet Independent Democrats i det sydafrikanska parlamentet. Hon meddelar nu att hon i protest lämnar den sydafrikanska gruppen valobservatörer. Hon förklarar varför i tidningen Mail & Guardian:

"Det är uppenbart att det kommande valet inte kommer att bli fritt och rättvist och att vårt uppdrag är att legitimera de uttalanden som redan gjorts av ANC om att valet kommer att bli fritt och rättvist."

Så länge det också hörs sådana röster i södra Afrika ska kanske vi västjournalister vänta lite med att använda det allra svartaste bläcket.