Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Sommaren före stormen

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

I engelskan finns ett bra talesätt som ringar in den uppgivenhet många makthavare känner när de ständigt utsetts för angrepp. Oavsett om de gör si eller så, om de fattar bra beslut eller dåliga kommer kritiken automatiskt. Det spelar helt enkelt ingen roll vad de gör – you’re damned if you do, and you’re damned if you don’t.

Jag påmindes om detta uttryck efter att Fredrik Reinfeldt talade om sin framtidskommission i Almedalen. Ända sedan Reinfeldt blev partiledare har han fått höra att Moderaternas perspektiv varit alltför begränsat. Politik kan inte bara handla om jobbskatteavdrag och arbetslinje, har det hetat. Reinfeldt borde lyfta blicken och upptäcka att det både finns fler samhällsproblem och en värld utanför Sverige.

Så till sist går statsministern kritikerna till mötes och ägnar hela sitt tal i Alme­dalen åt internationell utveckling och framtidsfrågor. Han tar upp kampen för demokrati i arabvärlden, 20-årsjubileet av Baltikums frigörelse och hur Sverige kommer att förändras av en åldrande befolkning.

Inte en enda gång nämner han begreppet jobbskatteavdrag. I stället håller han ett intressant och för svensk politik ovanligt anförande, som dessutom verkar engagera honom. Och vad händer då? Jo, knappast någon av oss som tidigare ifrågasatt Reinfeldts entonighet ger honom beröm utan hittar nya angreppspunkter.

You’re damned if you do, and you’re damned if you don’t.

Kritiken mot statsministerns kommission känns inte helt rättvis. Samtidigt kommer man inte ifrån att tidpunkten för initiativet och dess konkreta innehåll får skeptikern att ana ugglor bakom scenen i Almedalen.

Låt mig därför kasta ytterligare några stenar i Visbys glashus.

Naturligtvis är det inte en tillfällighet att Reinfeldt lanserar sitt framtidsarbete samtidigt som alliansregeringen för första gången sedan valet 2006 börjat få problem i riksdagen. Statsministern vill vrida debatten till att handla om något annat än de egna svårigheterna. I höst kan han mycket väl stå inför en regeringskris, om S-ledaren Håkan Juholt gör sitt lynniga agerande i Libyenfrågan till en modell för hur Socialdemokraterna ska ställa sig till Anders Borgs budget.

Enklare då för Reinfeldt att tala om vilka krav en åldrande befolkning ställer på Sverige år 2030 än att svara på frågan hur regeringen ska klara höstens omröstningar i riksdagen.

Det finns något Schlingmannskt pr-mässigt över framtidskommissionen, som även får en välvillig betraktare att ställa tvivlande frågor.

Att de fyra borgerliga partiledarna ska sitta i kommissionen skänker förmodligen prestige åt projektet, men det är en märklig ordning om man vill att utredningen ska söka sina slutsatser förutsättningslöst.

Kommissionen blir därmed mindre av en gedigen utredning och mer av ett förankrings- och pr-projekt för alliansen.

Sådant borde partierna bekosta själva och inte låta regeringsapparaten administrera.

Därmed inte sagt att framtidsarbetet är meningslöst. Precis som Globaliserings­rådet, som också rymde statsråd men hade en bred samhällsrepresentation, kommer man säkert att identifiera viktiga problem och lösningar.

De senaste årens kraftigt höjda anslag till forskning hämtade sin inspiration ur Globaliseringsrådet. Och där startade också diskussionerna om hur fler männi­skor ska vilja gå i pension senare, liksom regeringens intresse för elbilar.

I valet av frågeställningar visar Reinfeldt tydligt vad han vill med framtidskommissionen (se DN Debatt 4/7). Nästan alla ämnen – demografi, integration, jämställdhet, ohälsa – har en koppling till Moderaternas paradnummer arbetslinjen, som är tänkt att uppdateras till version 2.0.

Inget om företagande, entreprenörskap eller forskning. Inte heller ett spår av de internationella utblickar som Reinfeldt förtjänstfullt tog upp i sitt tal under politikerveckan.

Det är verkligen synd, eftersom det just nu sker så många viktiga förändringar i omvärlden som påverkar oss, inte minst inom EU.

Att de mindre borgerliga partierna anslutit sig till denna begränsade repertoar är förvånande, men samtidigt symtomatiskt för hur klämda de blivit av regeringsarbetet. Deras inflytande sjunker stadigt. När alliansen grundades i Högfors 2004 var Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna tillsammans jämnstora med Moderaterna i opinionen. I DN/Synovates senaste väljarbarometer från i juni hade FP, C och KD tillsammans 15,7 procent att jämföra med M:s 32,4 procent. Det får betydelse för regeringsarbetet.

Risken med framtidskommissionen är att alliansens utveckling blir inlåst i denna skapelse, utan att syresättas med andra perspektiv och erfarenheter. De borgerliga partierna blickar framåt från Almedalen men de ser åt det håll som Reinfeldt, Schlingmann och Borg anvisat. Det blir knappast mindre av arbetslinje och jobbskatteavdrag utan mer.

I den andra änden av Almedalen står Håkan Juholt, som med eldande retorik lovar att utrota Sveriges alla problem – verkliga och påstådda – utan att vara konkret eller faktamässigt vederhäftig.

Fredrik Reinfeldt kan inte bara avfärda detta som populism. Han måste själv fundera över hur regeringen ska överleva höstens parlamentariska prövningar och risken för att alliansen på sikt imploderar.

Svaren från Almedalen övertygar inte.

twitter.com/pwolodarski

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.