BOSTON. I Seattle bor drygt tre miljoner människor. Det mesta talar för att en av stadens två dagstidningar, Seattle Post-Intelligencer, inom kort kommer att läggas ned av ekonomiska skäl. Finanskrisen sveper som en ekonomisk tsunami över den amerikanska pressen och Post-Intelligencer är det senaste offret.
Kvar i området finns konkurrenten Times, men också den publikationen har allvarliga problem. Om den ekonomiska nedgången blir långvarig riskerar Seattle att förlora sina två flaggskepp på mindre än ett år.
Måste en stad med tre miljoner invånare ha en dagstidning i en tid då internet svämmar över av nyheter?
En av de första bilderna på det störtade passagerarplanet i Hudsonfloden vid Manhattan togs inte av ett traditionellt medieföretag utan av bloggaren Janis Krums. Han tog bilden med mobilen och skickade den direkt till sin blogg med kommentaren ”Det är ett flygplan i Hudsonfloden. Jag befinner mig på en färja och vi ska plocka upp människor. Galet.”
Janis Krums är en representant för de nya sociala medierna på internet. Hans blixtsnabba insats skulle kunna ses som ett underbetyg åt de traditionella mediebolagen.
Varför, kan man fråga sig, behövs stora nyhetsföretag med anställda journalister och fotografer om vanliga medborgare med mobiltelefon lika gärna kan göra jobbet?
Ett svar på den frågan ger Alex Jones, chef för pressinstitutet Shorenstein center vid Harvard, i den kommande boken ”Losing the news” (Oxford university press). Jones försöker inte förminska de sociala mediernas betydelse på internet, men han menar att man måste göra en tydlig skillnad mellan nyheter och nyheter.
En sak är att berätta om att ett flygplan störtat utanför New York, en annan är att ägna veckor, ja, kanske månader åt att följa upp händelsen och undersöka hur exempelvis de amerikanska flygbolagen hanterar säkerhetsfrågor.
Alex Jones väljer att definiera det senare som en del av nyhetsförmedlingens järnkärna, the iron core. Den rymmer vad vi i Sverige skulle kalla för uppföljande, undersökande och grävande rapportering. Det är den typ av journalistik som bevakar samhällets makthavare, som förklarar och fördjupar sociala skeenden, som avslöjar missförhållanden inom politik och näringsliv, som förmedlar och analyserar viktiga händelser i världen.
Denna järnkärna av artiklar är dyr att producera och sällan det mest lästa. Ändå spelar dessa texter en nyckelroll i samhället genom att lägga grunden för en stor del av det offentliga samtalet. Debattprogram i radio och teve utgår från dessa nyheter, regering och opposition gör det, ja, även den politiska diskussionen på internet bygger på järnkärnan.
Att det finns bloggare som tar dramatiska bilder på flygplan är utmärkt, men som Alex Jones övertygande visar är det något annat att ha 50 anställda journalister som på heltid ägnar sig åt samhällsbevakning.
När en tidning som Seattle Post-Intelligencer upphör att existera lär inte arbetet med att seriöst rapportera om guvernören, delstatssenaten eller de lokala myndigheterna tas över av någon annan – den verksamheten ställs in.
Den aktuella krisen tvingar fram idéer om hur dagspressen långsiktigt ska överleva.
Börja ta betalt på internet, uppmanar Walter Isaacson västvärldens tidningar i en lång artikel i Time Magazine (5/2). Om mobilbolagen kan lära ungdomar att betala 50 öre för att skicka ett sms, borde det gå att sälja god journalistisk även digitalt.
Isaacson har en viktigt poäng, samtidigt är det värt att notera att hans egen artikel på Time.com inte kostar något att läsa.
Att ta betalt på nätet är svårt, men i
Seattle finns faktiskt de som har lyckats.
Det mest kända exemplet är Microsofts grundare Bill Gates. Miljontals männi-skor världen över köper operativsystemet Windows från Gates, som bland annat används för att surfa gratis på tidningarnas hemsidor.
Så har den enes framgång blivit den andres olycka.
Därmed inte sagt att Seattle Post-Intelligencer är viktigare än Bill Gates för livet i Seattle. Men det är lokaldemokratin som tar smällen när det inte längre går att läsa en morgontidning i en stad med tre miljoner invånare.