Den baskiska terrorgruppen ETA fortsätter sitt makabra 50-årsfirande. Attentaten i Burgos och Mallorca för ett par veckor sedan, där femtio människor skadades och två dog, följdes i helgen av tre nya bomber mot turistmål på Mallorca.
ETA har ansetts ligga nere för räkning efter omfattande gripanden från spansk och fransk polis de senaste åren. Organisationen är långt ifrån lika stark som under storhetstiden på 1970-talet och början av 1980-talet.
Men den nationalistiska terrorismen verkar vara svårutrotad. Nya generationer har hela tiden anslutit sig till ETA:s väpnade kamp för ett självständigt Baskien – flera antas vara yngre släktingar till de 585 personer som sitter i spanska fängelser efter att ha utfört terrordåd för ETA:s räkning. Sedan starten 1959 beräknas hela 827 människor ha fallit offer för ETA:s våldsdåd.
Mot den bakgrunden låg det nära till hands för den dåvarande spanska högerregeringen att gå ut och anklaga ETA för terrorattentaten i Madrids pendeltågssystem 2004, då 191 människor dödades och cirka 1 800 skadades. Det visade sig dock vara islamister som låg bakom terrorn den gången – en missbedömning som bidrog till regeringens fall.
Den nationalistiska terrorn är på det hela taget ändå ett större säkerhetshot än religiös och ideologisk extremism. Enligt Europol stod baskiska och korsikanska terrorister för tre fjärdedelar av alla planerade eller utförda terrordåd i Europa förra året.
Nationalismen är fortfarande en – ibland våldsam – kraft att räkna med i europeisk politik. För Spaniens del är problemet främst att den inte sammanfaller med staten. Nationalismen har i stället blommat upp på regional nivå. Även om terrorn minskat med åren ser sig basker eller katalaner allt mindre som spanjorer, oavsett vad det står i passet.
Frågan hur nationella identiteter ska inordnas i (över)statliga byggen är emellertid inte bara en spansk angelägenhet. Den problematiska nationalismen borde även väcka en del huvudbry hos EU:s framtida arkitekter.