Väst vacklar, men Kina tuffar på. Washington, London och Paris får nöja sig med någon procents tillväxt medan Peking rutinmässigt kan räkna in nästan 10-procentiga BNP-ökningar.
Till skillnad från demokratiskt valda politiker i USA och Europa som inte kan komma överens om skuldtak och räddningspaket så lotsar Kinas upplysta enpartistyre landet stadigt mot supermaktstatus.
Det är en bild av Kina som har börjat sätta sig och som Kommunistpartiet har uppmuntrat. Men hur korrekt är den?
För det första finns stora frågetecken kring Kinas ekonomi. Inflationen klättrar stadigt och ligger nu på 6,5 procent. Det minskar möjligheterna att stimulera ekonomin i ett läge då västs ekonomiska bekymmer skadar kinesisk export.
Kina har dessutom egna skuldproblem. De statligt kontrollerade bankerna har pressats att låna stora pengar till städer och regioner för infrastruktursatsningar. Lånen har säkrats med högt värderad mark.
Såväl Kinas riksrevision som kreditvärderingsinstitutet Moody’s har höjt ett varningens finger. Om den kinesiska fastighetsbubblan spricker får städer och regioner svårt att betala tillbaka sina skulder, vilket skulle försätta bankerna i en mycket utsatt situation.
Till det kommer att Kinas tillväxt är ett resultat av en allt djupare integration i världsekonomin och ett närmast symbiotiskt förhållande med USA. De stora köpen av amerikanska statsobligationer har gynnat båda länderna. Det har både möjliggjort amerikansk konsumtion och bidragit till att hålla uppe värdet på dollarn, vilket har främjat kinesisk export.
Att USA och Europa försvagas ekonomiskt innebär inte nödvändigtvis att Kina stärks.
För det andra så präglas Kina av svåra sociala spänningar. Efterspelet till tågolyckan utanför Wenzhou för en och en halv vecka sedan underströk det missnöje som finns med såväl korruption som censur.
Och internetprotesterna efter tågolyckan är inte sommarens enda missnöjes-yttring.
I Hangzhou, en miljonstad nära Shanghai, höll för ett par veckor sedan taxichaufförer illegala strejker i protest mot höga bensinpriser. I juli ledde bråk mellan polis och gatuförsäljare i Guangdongprovinsen i södra Kina till upplopp. Samma månad skakades Lichuan i landets centrala delar av stora protester.
Den här typen av incidenter och protester är vanliga. Hundratals inträffar varje år. Det rör sig ofta om lokalt missnöje med olika former av korrupt myndighetsutövande.
Men protesterna tas inte upp av de rikstäckande medierna. Det har hittills minskat riskerna för att de ska spridas och bidragit till att många kineser ser korruption som ett lokalt i stället för ett nationellt fenomen.
Till sådana oroligheter kommer djupa etniska konflikter i Tibet och Xinjiang.
Det finns stora sprickor i den fasad av harmoni som Kommunistpartiet har byggt. På många ställen sjuder missnöjet.
För det tredje är inte kinesiska politiker nödvändigtvis mer eniga än de i väst.
Studentprotesterna i slutet på 1980-talet drevs på av offentlig oenighet i det politiska ledarskapet. En av de slutsatser partiet drog efter massakern på Himmelska fridens torg var att enighet utåt var absolut nödvändigt.
Samtidigt finns under ytan viktiga konflikter. Häromdagen rapporterade, till exempel, New York Times om hur den reforminriktade premiärministern Wen Jiabao har tryckts åt sidan av mer konservativa krafter. Tvister mellan olika delar av statsapparaten är också vanliga.
Det syns inte alltid utåt, men också den kinesiska regimen präglas av konflikter.
På kort sikt och för världsekonomin är frågetecken kring Kinas ekonomi, sociala stabilitet och politiska enighet så klart oroande. Det sista världen behöver är att en till jätte vacklar.
Men ännu viktigare är vad det innebär på lite längre sikt. De senaste åren har väst blivit allt timidare i sina relationer till Peking. Det finns det ingen anledning att vara. USA och Europa är inte i underläge.
Snarare understryker det missnöje och de protester som finns på lokal nivå vikten av att väst tydligare står upp för mänskliga rättigheter i Kina.