”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dom ända hit”, filosoferade den socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt 1982.
Fondernas ursprungliga idé var att öka fackföreningarnas makt över näringslivet genom socialisering. Trots massprotester blev fonderna till slut verklighet, men i kraftigt urvattnad form.
Ja till socialdemokrati men nej till socialism var svenskarnas besked till regeringen året efter att Feldt ofrivilligt kommit ut som smygpoet.
Men skam den som ger sig, verkar ombudsmännen på det socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) ha resonerat vid förra veckans kongress. Löntagarfonderna ska åter bli verklighet, liksom den gamla käpphästen om sex timmars arbetsdag. När den offentliga sektorn går på knäna i takt med sjunkande skatteintäkter ska svenskarna arbeta mindre. Arbetslinjen ersättas med ledighetslinjen.
Att ruska liv i Marxismens spöke, som Rörelsen ändå hållit på relativt betryggande avstånd sedan murens fall, kan verka historielöst och schizofrent. Naivt i bästa fall. Men den som läser SSU:s principprogram blir inte förvånad. Moderpartiet kanske har glömt sitt socialistiska förflutna, men icke ungdomsförbundet.
”SSU är en antikapitalistisk rörelse. SSU ser samtidigt positivt på den reglerade marknadsekonomin och den privata äganderätten. Vi ser marknadsekonomin som förutsättning för välfärd och utveckling.” Med den typen av ideologiska piruetter är det knappast förvånande att SSU gått från 100 000 medlemmar till dagens cirka 5 000.
En liknande intellektuell dubbelbotten är inte ovanlig bland rörelsens mer etablerade företrädare. Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm, vill begränsa vinsterna hos privata välfärdsentreprenörer samtidigt som hon prisar valfrihetsrevolutionen i offentlig sektor.
Partiledaren Mona Sahlin vill att fler ska jobba men säger nej tack till fler skattesänkningar på arbete. Vid en socialdemokratisk valseger kan väljarna räkna med att skillnaderna mellan lön och arbete återigen minskar.
Den ambivalenta hållningen till den egna ideologin sätter också sina spår i politiken. Sahlin har ändå sedan hon tillträdde kritiserats för att vara otydlig. Jämtins utspel fick snabbt mothugg från de egna leden. EU-valet blev det sämsta i partiets historia. Stärkta fackliga rättigheter förmådde inte väcka någon vidare entusiasm hos den urbana medelklassen.
Det skrämmer inte SSU som anser att det behövs en ”globaliserad fackföreningsrörelse för att kunna möta hot om lönedumpning”. Gissningsvis är inte facken i Östeuropa så sugna på att vara med. Den s-märkta solidariteten har en tydlig gräns.
Kongressen beslöt också att stryka ordet invandrare från programmen. Ordet företagare verkar redan ha gått samma öde till mötes. Inte någonstans i principprogrammet står ordet att finna, ej heller under fliken Arbete på förbundets hemsida.
Där står däremot att läsa hur SSU ”inte vill tillbaka till ett samhälle med pigor och drängar”. Skatterabatten på hushållsnära tjänster, som förvandlat mängder av svarta jobb till vita, sänkt tröskeln till arbetsmarknaden och underlättat vardagen för tiotusentals, ska väck.
I de unga socialdemokraternas värld är jobb som utförs hemma hos någon annan av någon anledning att betrakta som fula.
Till SSU:s försvar kan hävdas att socialiseringsdebatten inom partiet är lika gammal som Rörelsen själv. Pendeln har med tiden svängt fram och tillbaka. Men det är säkert flera högerorienterade socialdemokrater, likt Kjell-Olof Feldt, som inte är så sugna på att börja baxa löntagarfonder igen.
Av morgondagens ledande socialdemokrater finns flera i dagens vänstervridna och ekonomiskt reaktionära ungdomsförbund. Det bådar inte vidare gott för ett parti som redan nu har brist på framtidsvisioner som väljarna kan känna igen sig i.