Det finländska presidentvalet visar att populisternas förenklade hets mot Bryssel inte ska kopieras, utan bemötas.
Flera europeiska tidningar hade i går nästan identiska rubriker över sina rapporter från Helsingsfors: ”Pro-European elected Finland president”, skrev till exempel Financial Times.
Ja, efter det finländska presidentvalet drogs det säkert en lättnadens suck i många europeiska huvudstäder.
Under det senaste årets komplicerade förhandlingar om stöd till krisande euroländer har Finlands krav lett till hotande kortslutning flera gånger.
Sannfinländarnas framgångar i förra årets riksdagsval har påverkat politiken. Alltsedan dess har regeringen i Helsingfors verkat nervös för påhopp från det EU-kritiska populistpartiet och krävt särskilda garantier för att bidra till räddningsfonderna. Andra partier – särskilt Socialdemokraterna – har också börjat låta nästan som Sannfinländarna.
Det är förstås begripligt att det är lockande att anamma den Brysselkritiska retoriken.
Att utmana EU på hemmaplan behöver på kort sikt inte kosta någonting. Nationella politiker kan inbilla sig att de slipper ta ansvar för följderna om det europeiska samarbetet faller ihop.
Dessutom finns det mycket som kan och bör kritiseras. Den övergödda jordbrukspolitiken som fortfarande slukar förfärliga mängder subventioner är ett övertydligt exempel på något som borde ha förändrats för länge sedan. Att andra euroländers vanskötta statsfinanser upprör väljarna är inte heller svårt att förstå.
De som oroas över bristande respekt för grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter i flera medlemsländer har också skäl att vara besvikna på EU.
Personligen har jag också svårt för kombination av klåfingrighet och uppblåsthet som präglar en del förslag och uttalanden från Bryssel. Det särskilda språk som utvecklats kan vara tomt på innehåll och samtidigt irriterande pompöst.
Men den EU-kritiska populismen som växer fram i många länder bygger på att helheten förkastas.
Populisterna kan ha olika politisk färg men förenas i sin kritik av eliterna. Folket ställs mot de styrande i Bryssel och nationen ställs mot EU.
Nästan alla högerpopulistiska partier använder det receptet: franska Nationella fronten, Dansk folkeparti, Geert Wilders nederländska Frihetsparti och ungerska Jobbik.
För närvarande verkar också den röda EU-populismen bli starkare.
I Nederländerna går till exempel Socialistpartiet starkt framåt. Denna tidigare maoistiska sekt bytte ut Maos lilla röda mot en tomat som symbol för partiet. I dag säger det nej till alla former av besparingar och absolut nej till att Nederländerna bidrar till euroländernas räddningsfond. I en del opinionsmätningar får Socialisterna flest röster av alla och väljarna kommer både från Socialdemokraterna och från Wilders parti.
Men presidentvalet i Finland visar att någonting har hänt i euroområdets allra nordligaste utpost. Visserligen kommer inte presidenten att föra landets talan i EU. Förhoppningsvis kommer valresultatet ändå påverka det politiska klimatet.
Två EU-vänner stod emot varandra i valets andra omgång. Sauli Niinistö och Pekka Haavisto har olika åsikter om mycket, men förenas i sin övertygelse om behovet av europeiskt samarbete.
De som vill hejda populismens framfart bör därför studera vad som hände i Finland. Att härmas är inte särskilt framgångsrikt. Bättre är att bemöta argumenten.
Till slut handlar det också om två grundläggande frågor: Har EU-samarbetet i huvudsak inneburit något gott för Europa? Behövs det mer – eller mindre – samarbete i Europa framöver?
De allra flesta väljare inser säkert att svaret på dessa båda frågor är ja. Den politiker som också gör det får – och förtjänar – väljarnas respekt.