Ledare

Stå på er när Kulturnytt ringer

Signerat – Erik Helmerson

Radions Kulturnytt gjorde i förra veckan ett spektakulärt avslöjande: Sveriges tre största nätbokaffärer säljer böcker som berättar hur man odlar marijuana. Detta skulle kunna tolkas som uppmaning till brott.

Konfronterad med dessa graverande uppgifter gjorde Henrik Palmquist, e-boksansvarig på Bokia, en kungspudel deluxe: ”Finns det något som uppmuntrar till brott eller som är olagligt så skulle det ju vara en fördel om vi tog bort det så fort som möjligt. Om det är böcker som uppmanar till rent kriminella handlingar så är det ju inget man kan stå bakom. Så vi ska titta på det. Jag hoppas att vi ska få en lista av dig sedan också, så vi kan kika på det där”, svarade han.

Men tycker du att det är lämpligt att ni säljer dem? fortsatte de obarmhärtiga civilspanarna på Kulturnytt.

”Nej, det tycker jag inte”, svarade Palmquist, varpå både Bokia och Bokus lovade att raskt återställa ordningen genom att rensa ut ”de aktuella titlarna” från sortimentet.

Utan att klandra Henrik Palmquist alltför mycket – det är jobbigt när Sveriges Radio ringer och man hör intervjubandspelaren surra genom luren – finns ett alternativt svar han hade kunnat ge. Det skulle kunna lyda ungefär så här:

”Ja, det finns sannerligen mycket elände i böckerna vi säljer. Jag ska leda er undersökning vidare med ytterligare tips. I vårt sortiment har vi även litterära verk som ger detaljerade instruktioner om hur man begår mord, bankrån och de vidrigaste perversioner. Genom att läsa dem kan vi lära oss att hata, bedra och till och med, om vi är på det humöret, starta krig.

Men det finns i våra böcker också motsatsen, nämligen otaliga exempel på hur man förhindrar brott, hittar glädjen i att leva och andas, blir en bättre människa och hur kärleken övervinner allt.

Det är hela poängen med världs­litteraturen: det må se ut som att det bara är några papper mellan pärmar eller några tecken på en skärm, som vi säljer till dig. Men det är glädje och sorg, moral och svek, eld och is som ligger framför dig. Frågan är alltså något större än huruvida detta är ’lämpligt’ eller inte. Tack för prat­stunden.”

Kanske är jag överkänslig. Men det känns som om yttrandefriheten, det fria ordet, just nu är utsatt för ovanligt många angrepp, från ovanligt många håll. Är det inte en kulturredaktion (!) på Sveriges Radio som vill stoppa vissa texter eller bilder kan det vara en intresseorganisation, ett religiöst samfund, ett storföretag som Facebook eller en övernitisk politiker.

Och problemet är att censurivraren alltid har de godaste skäl och de förnuftigaste ansatser. Den här boken gör att våra barn börjar knarka, den här filmen uppviglar till våld, det här skämtet är kränkande mot utsatta, den här bilden är kvinnoförnedrande, den här tavlan förolämpar religiösa. Den som säger emot hamnar automatiskt på den sida som är för allt ovanstående: knark, våld, utsatthet, sexism, islam- eller kristofobi.

Ett ytterligare problem uppstår när denna upprördhet sammanfaller med nutidens krishanteringstrend, som går ut på att lägga sig platt, be om ursäkt och just ”hoppas vi ska få en lista så vi kan kika på det där”. Kontroversiella kulturyttringar kräver nämligen starka försvarare, publicister, förläggare, producenter och för den delen e-boksansvariga med ryggrad.

Vad gäller de tre nätbokhandlarna valde faktiskt en, Adlibris, att trots Kulturnytts ansträngningar låta sina förgripliga böcker ligga kvar, med den enkla hänvisningen till tryckfrihets­lagen.

Det är klart att det ligger ett ansvar hos alla som yttrar sig offentligt – i debatter, litteratur eller bild – att noggrant överväga effekterna av det sagda, skrivna eller avbildade. Provokationer kan riva upp djupa sår och är inget som bör hanteras lättvindigt. Men vad många i dag tycks glömma är att din rätt att uttrycka dig fritt väger (så gott som) alltid tyngre än min rätt att bli indignerad.

Jag minns den amerikanska debatten för några decennier sedan om våldet i musiken, inte minst hiphoppen. Det var omåttligt indignerade föräldraföreningar, utskottsförhör, politiker och deras äkta hälfter som viftade med arga pekfingrar och frenetiskt uttalade sig åt ena och andra hållet.

Resultatet blev att vissa alster utrustades med den berömda varningsetiketten: ”Parental advisory: Explicit lyrics” (”Råd till föräldrar: uttrycksfulla texter”), vilket säkert åt något håll påverkade nyfikna ungas exponering för omoral och våld.

Kan vi inte häfta fast en imaginär varningstext på hela kulturen: ”Råd till konsumenter: eventuellt livsförändrande innehåll.” Det skulle täcka in det mesta av de negativa, och för den delen positiva, effekter som kan falla över oss om vi väljer att öppna en bok.