Signerat – Johannes Åman.
Dubbdäck är bäst när det råder ishalka. I storstadsmiljö gör de däremot mer skada än nytta. De slår sönder vägbeläggningen och skapar hälsovådligt damm.
Så långt är de flesta överens. Men eftersom bilisterna inte byter däck i takt med väderomslagen går det inte att uppnå både de odubbade och dubbade däckens fördelar. Så vad göra?
I ett direktiv från 2008 har EU satt upp gränsvärden för luftkvaliteten. Flera stadsmiljöer i Sverige har gång på gång haft för hög andel små partiklar i luften. EU-kommissionen har uppmanat regeringen att kräva besked från olika berörda myndigheter om hur de ska uppnå luftkvalitetsmålen.
Bland dem som filat på ett svar finns Stockholms stad. I morgon tas ärendet upp i Trafik- och renhållningsnämnden. Av tjänstmännens förslag till beslut framgår att det finns viss frustration: ”ett eventuellt införande av ett mer omfattande dubbdäcksförbud kräver att samtliga statliga myndigheter också bidrar till efterlevnaden av ett sådant.”
Staden har all anledning att vara missnöjd med stödet från staten. Men huvudproblemet är varken att det varit för många dispenser från dubbdäcksförbudet på Hornsgatan eller att polisen inte prioriterat jakt på bilister med dubbdäck. Den stora försummelsen är att regeringen inte gjort någonting åt den rättsliga osäkerhet som råder i fråga om kommuners rätt att minska dubbdäcksanvändningen genom ekonomiska styrmedel.
En sådan modell har med framgång använts i flera norska städer, bland andra Oslo. Med en avgift på 1.200 norska kronor per säsong – eller 30 kronor om dagen – har andelen bilister med dubbdäck pressats ned från 50 procent 1999 till 15 procent 2010.
De som verkligen behöver dubbdäck för att de under delar av vintersäsongen kör på vägar som inte är så uppkörda som vägarna är i storstäderna får mot en avgift fortsätta att göra det. Andra kan avstå. Och alla får andas den friskare stadsluften.
Dubbdäcksförbud på enskilda gator är en nödlösning som bara undergräver respekten för lagarna.