I onsdags kväll besökte jag Stockholms stadsteater för att - trodde jag - se den så bejublade föreställningen av "Djungelboken". Men runt Stora scenen denna afton var det en helt annan föreställning som gavs. Temat var lärarkårens haveri.

Publiken denna afton utgjordes till stor del av skolungdomar och deras lärare. Det började med ett meddelande klockan sex, när föreställningen egentligen skulle börja, att föreställningen var tvungen att skjutas upp på grund av ett stopp i tunnelbanan. Lite nonchalant kan det tyckas, att skådespelarna väntar på publiken och inte tvärtom. Men visst. Det var rätt många stolar som stod tomma och ett tunnelbanestopp är inget man råder över.

Fast än mer fundersam blir jag när SL:s presstjänst berättar för mig att den största störningen under denna tid var en försenad avgång på sex minuter. Jag får inte ihop det på något annat sätt än att någon lärare åkt med sin klass försent och sedan skyllt på tunnelbanan.

Men det gick ingen nöd på eleverna i salongen. De som redan satt sig hade laddat upp med stora läskflaskor, godispåsar, chips och kex. Från min balkongplats kunde jag titta ned i både påsar och mobilmenyer. Den som möjligtvis trott att mobiler och godis skulle plockas undan när föreställningen väl drog i gång trodde fel. Den som trott att konversationerna i bänkraderna skulle ebba ut trodde likaledes fel. I stället drogs volymen upp. Det gällde ju att göra sig hörd trots de störande ljudkällorna från scenen.

Efter ett tag blev kommunikationen mer interaktiv. Och jag upptäckte att samtidigt som flera tidningar stängt ned sina kommentatorsfält har uppenbart nya öppnats. Om Mowgli sa: "Jag kanske ska gå" kunde man från salongen höra någon replikera: "Ja, gör det".

Jag intalade mig själv att det skulle bli bättre efter pausen. Att lärarna skulle utnyttja den till att än en gång klargöra att man varken äter, pratar, sms:ar eller fotograferar under pågående föreställning. Och att man inte heller kastar upp äppelskrutt, tiokronor och klubbor på scenen - vilket jag efteråt fick veta också hade skett. Antingen gjorde lärarna inte det eller så struntade eleverna i vad de sa. För det blev inte bättre. Det blev värre.

Under andra akten bröt Baloo, alias Leif Andrée, föreställningen. Han gjorde det lärarna inte gjorde. Han sa till en grupp killar att stoppa undan sina mobiler alternativt lämna lokalen. De packade undan telefonerna och satt kvar.

Alla andra fortsatte som tidigare att mumsa kex och konversera när föreställningen återupptogs. Efteråt var jag tvungen att rycka tag i en lärare, som suttit vid en av de mest störande bänkraderna, och fråga hur hon kunde tillåta sin klass att sabotera föreställningen. Läraren förstod inte alls vad jag pratade om. Hon tyckte att eleverna skött sig utmärkt.

Det får mig att fundera över vad det är som gått snett. Eleverna bryter mot ett socialt kontrakt men är så dåligt rustade inför detta teaterbesök att de inte ens vet om det. Det verkar inte bättre än att lärarna inte heller känner till den mest elementära teateretiketten. Alternativt att de är så rädda att de måste ta hjälp av Baloo för att korrigera sina elever.