Den senaste veckans öppna maktkamp mellan näringsminister Maud Olofsson (C) och Vattenfalls vd Lars G Josefsson handlar om precis detta – hur och var vi ska producera morgondagens el.
Centern kan säga att man avslutat de gångna decenniernas heliga krig mot kärnkraften. Men i verkligheten framkallar denna energikälla fortfarande svåra våndor för partiet, som dessutom är hårt pressat i opinionsmätningarna. I lördagens DN bekräftade Olofsson detta genom att i en insändare efterlysa en utfasning av kärnkraften, trots att de borgerligas energipolitiska överenskommelse säger något annat.
Det är ingen tillfällighet att konflikten om Vattenfall stegrades precis efter att bolaget annonserade sina planer på att bygga nya reaktorer i Sverige tillsammans med basindustrin. Till detta kom uppgifter om de omstridda försäkringarna mot en olycka i Tyskland. Och när det dessutom blev känt att Vattenfall övervägde kärnkraftsinvesteringar i Storbritannien, då vägrade näringsministern att uttala sitt förtroende för vd:n. I praktiken var det samma sak som att underkänna Lars G Josefsson och ge honom sparken.
Normalt sett är Maud Olofsson en hårdnackad motståndare till statligt företagsägande, men Vattenfall vill hon gärna detaljreglera utan att ens kommunicera med ledningen. Den politiska styrning av näringslivet som de borgerliga brukar varna för tycks Maud Olofsson inte ha några problem med i den statliga energijätten. Hon går mycket längre i sina beskyllningar än vad någon socialdemokratisk näringsminister före henne gjort, vilket skapat turbulens i bolaget.
Som ett resultat befinner sig Vattenfall i en förtroendekris. Företaget har förlorat legitimitet och trovärdighet efter näringsministerns missriktade örfilar mot både styrelse och ledning.
Men detta är bara ett förspel till den verkliga kontroversen, som handlar om mer än en enskild vd:s öde. Den grundläggande fråga som veckans debacle reser är vad staten egentligen ska ha Vattenfall till. Är det ett energiföretag som i likhet med sina konkurrenter bör skötas marknadsmässigt? Eller ska bolaget reduceras till en bricka i Centerns energipolitik?
Såväl Maud Olofsson som den rödgröna oppositionen återkommer ständigt till att Vattenfall ska användas för att ”ställa om” det svenska energisystemet. Men detta är mer en politisk besvärjelse, som tidigare var en omskrivning för kärnkraftsavveckling, än ett seriöst sätt att säkra billig och miljömässig el för framtida generationer. Vad talet om att ställa om döljer är att svensk elektricitet redan i dag produceras praktiskt taget utan några utsläpp av koldioxid.
Tack vare kärnkraften och vattenkraften har vi en energimix som andra länder bara kan drömma om. Sverige behöver inga deprimerande lågenergilampor för att rädda jordens klimat.
Visserligen importerar vi på marginalen smutsig dansk kolkraft, men det problemet skulle kunna lösas genom förbättringar samt utbyggnader av befintliga anläggningar och ledningar. Den tredje generationens kärnkraft kan kraftigt öka effekten och bidra till ett överskott på el som kan utnyttjas inte bara här. Det kan exporteras till kolslukande länder som Polen, Danmark och Tyskland.
Men det vill varken de rödgröna eller Centern. I stället försöker de vrida om Vattenfall till att göra vidlyftiga satsningar på vindkraft och annan förnyelsebar energi, som har svårt att bära sig ekonomiskt. Dessa dyra investeringar kräver större subventioner än vad dagens system med elcertifikat kan erbjuda.
Det krävs ingen examen i företagsekonomi för att förstå vart en sådan ambition leder. Den blir kostsam för konsumenterna, den pressar Vattenfalls vinster och den innebär en långtgående politisering av Sveriges viktigaste energiföretag. I stället för att låta en professionell ledning avgöra vilka investeringar som är rimliga och lönsamma ska besluten indirekt fattas av Maud Olofsson, Maria Wetterstrand eller Mona Sahlin.
När Centerledaren talar om nya ägardirektiv till Vattenfall bör därför de andra i regeringen osäkra sina vapen. Varför ska kursen läggas om i ett framgångsrikt företag? Och vad blir i så fall priset för en sådan politik? Har statsminister Fredrik Reinfeldt en uppfattning i frågan?
Om klimathotet ska tas på allvar måste Sverige minska sina verkliga utsläpp av koldioxid – och de kommer inte från elproduktionen utan från transportsektorn och delar av industrin. Det är där insatserna behöver sättas in. Det är våra personbilar, bussar och lastvagnar som till övervägande del drivs med olja.
En väg ur detta fossilberoende skulle kunna vara elbilar, vilket Globaliseringsrådet pekat på i en av sina rapporter. Elen har en överlägsen energieffektivitet och batteritekniken förbättras ständigt. Inom tjugo år är det tänkbart att en betydande del av vår bilpark skulle kunna drivas med elektricitet i stället för bensin.
Men det förutsätter att politikerna tillåter kraftbolagen att utveckla befintlig elproduktion utan pekpinnar. Näringsminister Maud Olofssons ambition att styra och ställa är varken till glädje för regeringen, företagsklimatet eller jordens temperatur.