Ledare

Stjärnglansen bländar blicken

Filmen om S-ledaren Olof Palme ger ingen ny bild av en kontroversiell politiker som efter sin död förvandlades till ikon.

Vem var han? Egentligen?

Den frågan inleder dokumentären ”Palme” med premiär i dag.

”Palme” reser i barnets fotspår från en av de mäktigaste överklassfamiljerna i landet till ynglingens politiska uppvaknande under en lång USA-resa och den vuxne mannens dominans av svensk politik. För visst dominerade han, både på hemmaplan och i de hovsamma reportagen från olika världsscener. För dagens yngre och radikalare socialdemokrater tycks han ha blivit symbolen för en maktmässig och moralisk glansperiod, ljusår från dagens kompromis­sande, trevande mittenparti.

Filmen ”Palme” är varken en kritisk granskning eller ett av de alltför många idolporträtt som målats de senaste tjugo åren. Snarare är den förvånansvärt temperamentslös för att skildra en så konfrontatorisk – och kontroversiell – politiker. En elak kritiker kunde kalla den blodfattig, en vänligare kan se den som analytiskt objektiv.

För visst tangerar den även Palmes mörkare sidor, aspekter som måste belysas för att eftervärlden ska förstå hur Palme kunde förlora två val och tappa Socialdemokraternas totala hegemoni över svensk politik.

Olof Palmes offentliga liv tog en märklig bana. Han gick från att vara politiker till att bli ikon och tillbaka till politiker igen. Till slut, efter hans död, blev stjärnstatusen så lysande att den bländade alla försök att ge honom ett rättvist eftermäle. Socialdemokraterna har alltid varit odiskutabla svenska mästare i konsten att förgylla sina före detta ledare.

Scenerna med påläggskalven Palme är rörande. Partiledaren Tage Erlander blev hans fadersgestalt, och Erlander talade om honom med en stolthet som den sortens män brukade reservera för en son. Palme blev den nya S-generationen. Mona Sahlin och Pierre Schori vittnar om hur de drogs in i hans personliga gravitationsfält snarare än i partiet.

Hans första bakslag kom när just ungdomen vände honom ryggen. Palme besöker det ockuperade Kårhuset 1968 och försöker predika demokratiska fundamenta för hobbyproletärerna med Leninskägg. Men skäggen vill inte lyssna, de buar i stället. Det borde Palme ha struntat i – de kan högst ha utgjort någon promille av väljarkåren – men det tog honom hårt.

Nästa grupp att lämna Palme var de intellektuella, kultureliten, som bland annat skyggade för hans kärnkraftsvänlighet. ”Det tryckte honom”, säger hans efterträdare Ingvar Carlsson. Han blev inte populärare när det visade sig att han blåljög om de explosiva IB- och Geijeraffärerna.

Bland motståndarna var Olof Palme alltid fruktad, ibland hatad. Ofta gav han lika mycket som han tog emot; hans i efterhand beundrade kompromisslöshet kunde gränsa till brutalitet. Den syntes i hans retoriska utfall mot meningsmotståndare; i talarstolen kunde han med Carl Bildts ord ”ta heder och ära av en person, vilket skapade djupa sår hos människor”.

Palmes debatt- och talarstil gav redan då väljarna sympatier för hans motståndare. I dagens samhälle av tassande ömma tår hade han konstant anklagats för härskarteknik.

En allvarligare kritik rör Palmes utrikespolitiska hållning, så hyllad efter hans död. Carl Bildt säger i filmen att Palme ”använde starkare ord mot USA än mot Sovjet”. Det är knappast bokstavligt sant, men vad viktigare är: han gjorde för sällan distinktionen mellan diktatur och demokrati.

Den tredje ståndpunkten, ”kålsuparteorin”, gjorde att Sverige svävade på målet om den grundläggande skillnaden mellan folkvälde och tyranni. Palmes utrikespolitik trivialiserade förtrycket i öst, inte minst hos våra baltiska grannar. Han förespråkade en ”kärnvapenfri zon” som strategiskt spelade Sovjet i händerna. ”Vi sysslar inte med antisovjetism”, är ett välkänt citat som bidrar till att dra en stor skugga över Palmes utrikespolitiska gärning.

Så vem var han? Egentligen? Den som i biosalongen söker ett nytt svar på frågan lär bli besviken; har man minnen från 1960- och 70-talet eller är något inläst på modern politisk historia ger dokumentären inte många nya insikter.

Ett av filmens mer brännande avsnitt handlar om den åldrande, slitne Olof Palme. När reformhjulen hade stannat, när politiken var mer förvaltning än framåtrörelse, då tappade han den för honom så viktiga passionen. På 1980-talet var Palme tvungen att slåss för löntagarfonder han inte ville ha, den spirande ekonomiska globaliseringen var bortom hans intressesfär, de unga och de intellektuella hade sedan länge övergivit honom.

Han var trött och verkade ensam.