Signerat - Rikard Westerberg.
Problemet med offentligt ägande är att politikerna ofta befinner sig långt ifrån verksamheten de äger. För en privat ägare, som satsat sina egna pengar, är drivkraften att noggrant övervaka och utveckla sin investering långt större. Principen är densamma oavsett om det gäller ett internationellt energibolag eller jordbruksfastigheter i Stockholm.
Därför borde stockholmarna applådera Stadshusets försäljning av diverse egendomar, mestadels jord- och skogbruksfastigheter, i och utanför staden. Flera kommuner har rimligt nog passat på att köpa mark som ligger i deras kommuner och som kan användas till bostäder eller naturreservat. De dryga tre miljarder kronor som nu går rätt in i skattkistan kan gå till sådant som medborgarna faktiskt har nytta av, lägre skatt och bättre skolor. Det tycker dock inte oppositionen.
Bengt Sandberg, socialdemokratisk gruppledare i fastighetsnämnden, säger i gårdagens DN att ”Det är en tillgång för kommunen att äga mark. Med egna jordar kan vi styra över närproducerad mat.” Hmm. Historien är fylld av exempel på hur illa det kan gå när politiker ska leka bönder. Kolchoserna i Sovjet, kollektivjordbruken i Kina och vår tids europeiska jordbruksstöd visar med all tydlighet varför bönder bör lämnas i fred. Med politiska direktiv är risken närmast total för över- eller underproduktion.
Även efter försäljningarna äger staden 12.000 hektar utanför kommungränsen, däribland friluftsområdet Nackareservatet. Till skillnad från jord- och skogsbruken har strövområdena ett reellt värde för stockholmarna, varför det är bra att de behålls i offentlig ägo.
Om oppositionen fått sin vilja igenom hade stadens egendomar lagts i en stiftelse, vilket i princip omöjliggjort försäljningar, även av olönsamma och nedgångna jordbruksfastigheter. Snacka om att inte ta till vara medborgarnas pengar.