Efter Socialdemokraternas katastrofval 2006 presenterade partiet en omfattande valanalys. Den var starkt självkritisk. Stor uppmärksamhet ägnades åt att man gjort så dåligt ifrån sig i Sveriges storstäder.
Slutsatsen var tydlig. Göran Perssons regering hade stött bort viktiga delar av medelklassen; väljare som brukar vara mer benägna än andra att pendla mellan de politiska blocken. De utgör en hög andel av befolkningen i framför allt Stockholm och avgör ofta riksdagsvalen.
Detta ”mellanskikt”, som Socialdemokraterna själva kallar det i sin rapport, uppskattade varken den förra S-rege-ringens beskattning av bostäder eller dess samarbete med Vänsterpartiet.
Samtidigt lockades mellanskiktet av alliansens skolpolitik, dess löften om att satsa på jobb och välfärd – och att ta bort fastighetsskatten. Det har gått tre år sedan Socialdemokraterna publicerade sin valanalys. Partiet har fått en ny ledare och haft tid att lägga om kursen.
Hur har då stockholmarna reagerat på förändringarna? Svaret kan sammanfattas i två ord: mycket negativt.
I Statistiska centralbyråns mätningar har stödet för Socialdemokraterna i Stockholms län kontinuerligt minskat från 36,3 procent (maj 2007) till 27,1 procent (november 2009). I Stockholms kommun är tillbakagången lika dramatisk – från 32,2 till 22,2 procent. Siffrorna är också klart sämre än under Göran Perssons sista period som statsminister.
Det allvarliga för Socialdemokraterna är att raset skett under tiden i opposition. Det borde vara nu, när partiet inte behöver ta ansvar för den politik som förs, som väljarstödet återhämtar sig. Men i stället har trenden som ledde fram till valförlusten förstärkts. En liknande utveckling syns för övrigt också i Göteborg och Malmö.
Det finns de som förklarar Socialdemokraternas utförsåkning med den ekonomiska krisen. Väljarna har större förtroende för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg än för Mona Sahlin. När tiderna är tuffa och svåra beslut måste fattas gynnas de borgerliga.
Så var det knappast förr men så tycks det alltså vara nu, vilket är en historisk scenförändring. Men den förklarar inte Socialdemokraternas kräftgång i just storstäderna.
För att förstå Mona Sahlins problem där behöver man återvända till slutsatserna i partiets egen valanalys. Ty då upptäcker man att Socialdemokraterna i hög utsträckning ignorerat lärdomarna från valförlusten 2006.
Mona Sahlin må tala om att hon vill föra en storstadsvänlig politik, men de besked som partiet hittills gett går i motsatt riktning. På punkt efter punkt föreslås exempelvis skattehöjningar som i huvudsak riktar sig mot stockholmare.
Beskattningen av bostäder – de rödgröna vill återinföra fastighetsskatten för hus med ett taxeringsvärde över 4,5 miljoner. I retoriken heter det att förslaget endast ska ”drabba de rika”. Och det stämmer nog för stora delar av Sverige. Problemet är bara att prisrallyt i Stockholm gjort det mycket svårt att köpa ett normalt hus nära staden utan att behöva betala 4–5 miljoner kronor.
Socialdemokraternas fastighetsskatt blir därför en straffskatt på Stockholmsboende. Visst har partiet föreslagit att den så kallade uppskovsskatten successivt ska tas bort. Men man pläderar samtidigt för en återinförd förmögenhetsskatt, vilket ytterligare ökar skattebördan för dem som äger ett hus i och omkring huvudstaden.
Beskattningen av arbete – Socialdemokraterna vill frångå principen i den stora skattereformen om ”hälften kvar” och höja marginalskatterna. Enligt retoriken ska detta endast drabba höginkomsttagare. Men vad partiet förtiger är att denna grupp också inkluderar många företagare och tjänstemän i Stockholm. Det är människor som arbetar hårt och har en hygglig lön, åtminstone jämfört med rikssnittet. Men de har inte nödvändigtvis gott om pengar, eftersom det kostar mycket att bo och leva i storstaden. Ändå ska just de betala mer i skatt.
Avdraget för hushållsnära tjänster – återigen vill Socialdemokraterna genomföra en skatteförändring som främst påverkar människor i Sveriges storstadsområden. Där är hushållsavdraget populärt, bland annat för att det minskat stressen för många barnfamiljer.
Visserligen har Mona Sahlin den senaste veckan antytt att avdraget kanske får vara kvar, men det finns ett beslut på den socialdemokratiska kongressen om att det ska slopas. Och den linjen är också Vänsterpartiets.
Vad vi ser är hur samarbetet med Vänsterpartiet tenderar att driva Socialdemokraterna från den politiska mitten, bort från den medelklass som man förlorade i valet 2006. Ta Vänsterpartiets verklighetsfrånvända krav på att avskaffa betygen i grundskolan – ingen röstvinnare. Eller ta dess idéer om att förbjuda privata aktörer från att göra vinst inom vård, skola och omsorg. Hela denna politik befinner sig långt från den vardag som framför allt människor i storstäderna lever i och vant sig att uppskatta.
Över huvud taget hyser många mittenväljare en sund skepsis mot ett parti som aldrig gjort upp med sitt kommunistiska förflutna.
Om detta kan man läsa i den valanalys som Socialdemokraterna gjorde 2007. Märkligt nog har partiet valt att strunta i dess viktigaste slutsatser. I stället tycks Mona Sahlin gå till val med ett program som bör kallas vid sitt rätta namn – storstadsfientligt.