Signerat – Gunnar Jonsson.
Inte mycket har blivit sagt om det kolossala statliga budgetunderskottet, desto mer tid har ägnats åt taktik och skenmanövrer. På så sätt ter sig veckans brittiska politiska spel som en logisk fortsättning av partiernas kampanjer inför valet i torsdags.
Storbritannien är inte Grekland. Men ett budgetunderskott på nästan 12 procent av BNP är inget att skoja om. Det kommer att krävas både drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn och sannolikt skattehöjningar – plus gärna ekonomisk tillväxt – för att britterna ska ta sig upp ur bråddjupet.
Hur det ska göras gav inget av partierna besked om före valet. Vem som ska sköta det lämnade å andra sidan väljarna högst motsägelsefulla upplysningar om.
Loppet var på tisdagen kört för valets stora förlorare Labour, som haft makten i 13 år. Gordon Brown, som påstod sig ha avskaffat konjunkturcyklerna men levererade en ständigt svällande stat, avgick som premiärminister. Liberaldemokraterna insåg att kritiken mot en uppgörelse med Labour skulle bli förödande, och även i Browns parti fanns många motståndare till en sådan allians.
Konservativa tories vann valet, men den nye premiärministern David Cameron har ingen egen majoritet utan vill bilda en koalition med Liberaldemokraterna. Det är historiskt. Ett sådant samarbete riskerar dock också att bli skakigt. Libdems har försökt trumfa igenom ett mer rättvist valsystem, trots att folkets entusiasm för det var begränsad. Framöver finns lika många hinder som i hästloppet Grand National.
Ett nyval kan fortfarande bli utvägen. Frågan är om landet har tid med det. Allt ljus har hittills legat på de svaga ekonomierna vid Medelhavet. Ökar finansmarknadernas förtroende för dem efter EU:s räddningspaket kan uppmärksamheten i stället riktas mot Storbritannien.
Då gäller det att ha en trovärdig plan för ordning i de offentliga finanserna. Att döma av valrörelsen finns ingen sådan. Storbritannien, en av Europas nyckelekonomier, behöver snarast en regering med mandat att plocka fram ett program.