Nu vill Europas politiska ledare komma åt kontinentens bankparadis. Efter Cyperns kollaps och skandalen med den franska budgetsministerns hemliga konton har frågan hamnat högst upp på den politiska dagordningen.
Sökarljuset riktas mot det svällande finansiella kapitalet som saknar nationell lojalitet, inte tycker att det är det minsta häftigt att betala skatt och därför nosar upp de hörn av Europa där bankerna gynnas och lämnas mest i fred.
Men i söndags föreslog Frankrikes finansminister Pierre Moscovici en EU-lag som ger nationella skattemyndigheter automatisk tillgång till viss information. Moscovici vill att bankerna ska tvingas lämna uppgifter om sina kunders namn, adress och kontoställning. Och Tyskland håller med.
Härom dagen förklarade finansminister Wolfgang Schäuble i en radiointervju att han vill inleda ett internationellt ”korståg” mot världens skatteparadis och börja i Europa.
Det är bara att instämma. Trots att europeisk lagstiftning inte kan hindra dem som gömmer sina tillgångar på annat håll i världen är det orimligt att tillåta hemliga öar i EU.
Tanken på automatiskt informationsutbyte är inte ny. Men hittills har två länder – Luxemburg och Österrike – använt sitt veto och därmed kunnat stoppa sådana förslag. I EU krävs enhälliga beslut rörande skattefrågor.
Efter de senaste dagarnas politiska tumult har dock Luxemburg backat, medan Österrike framhärdar i sitt motstånd. Helt ensam lär dock regeringen i Wien få svårt att stå emot övrigas krav.
Men det finns en risk med att många låter Cypern vara utgångspunkt för all problembeskrivning.
I Luxemburg är banksektorn till exempel hela 23 gånger landets BNP, alltså betydligt större än den var i Cypern, men det innebär inte att problemen är lika många gånger mer omfattande. Banksektorn i Luxemburg har vuxit fram under flera decennier och anses vara relativt välskött.
Att enbart använda cypriotiska mått när andra länder mäts kan alltså leda fel. Informationsutbyte behövs, men storleken betyder inte allt.