Allt som kan gå åt skogen kommer att göra det, enligt Murphys lag. På nära håll, både i tid och rum, finns likväl undantaget som motbevisar denna regel om tillvarons jävlighet.
Sovjetunionens kollaps och Baltikums frigörelse 1989-1994 var ett händelseförlopp där allting som kunde gå rätt också gjorde det.
Det är underligt att ett så stort mirakel kan ta så lite plats i det folkliga medvetandet. Först var de baltiska republikerna under sovjetisk ockupation i 50 år, officiellt bortglömda i Sverige. Sedan denna korta tid av dramatik, och snart har vi förträngt den också.
Färjorna tuffar tryggt till Tallinn och Riga. Balterna är med i EU och Nato, deras ekonomier närmar sig vår med tigersprång.
Så sent som 1990 var detta ett scenario för dårar och drömmare. Baltikum var ett av världens mest militariserade områden, med 125 000 sovjetiska krigare, tusentals flygplan, fartyg, kanoner, radaranläggningar, kärnvapen.
Skulle Sovjetunionen ge upp denna strategiska pärla frivilligt?
Få inbillade sig det. Och även om så skedde tycktes framtiden nattsvart: konflikter med den ryska minoriteten, miljöproblem, kriminalitet, ekonomisk kollaps.
Om vägen från mardröm till lyckligt slut på fem år har diplomaten Lars Peter Fredén skrivit två rafflande böcker: "Förvandlingar. Baltikums frigörelse och svensk diplomati 1989-1991" och "Återkomster. Svensk säkerhetspolitik och de baltiska ländernas första år i självständighet 1991-1994" (Atlantis). Den första delen kom 2004, den andra kommer nu.
Fredén var svensk representant i Baltikum under den sjungande revolutionen, senare expert åt regeringen Bildt. Han kände dramats alla huvudaktörer och improviserade fram svensk politik på ett område där vi inte hade haft någon, i en virvelström av osannolik turbulens.
Författaren är aktör lika mycket som observatör. Detsamma kan sägas om Sverige, som när Berlinmuren föll vaknade ur neutralitetspolitikens sömn och tvingades axla en nygammal stormaktsroll i Östersjöområdet.
Om Carl Bildt var rätt man att ratta svensk ekonomi 1992 kan diskuteras. Men han var definitivt rätt eldsjäl för Uppdrag Baltikum.
I precis rätt ögonblick fick Sverige en statsminister med utrikespolitisk vision, moralisk kompass, personligt kontaktnät bland alla de unga (ofta under 30 år) politiker som skulle forma 90-talet runt Östersjön. Bildt själv var bara 43 och hade, som Fredén noterar, en arbetskapacitet som bara matchades av hans maniska intresse för problematiken.
Moderatledaren var Sveriges första regeringschef utan besvärande koppling till det förflutna: återlämnandet av balternas guldreserv till ockupanterna och erkännandet av annekteringen 1940, baltutlämningen 1946, efterkrigstidens skamliga tigande om den sovjetiska våldtäkten.
Resultatet blev lysande. I känsliga skeden löste Sverige knutar mellan balter och ryssar, som när det gällde minoriteternas ställning och tillbakadragandet av militären.
Att balterna uppskattade den svenske högerledaren var naturligt, men även i Ryssland gick stilen hem. Boris Jeltsin gillade klarspråk och hade liberala reflexer som vi inte sett maken till i Moskva vare sig förr eller senare.
Framför allt var Bildt pragmatiker, betonar Lars Peter Fredén. Här var det inte "Den enda vägen" som gällde utan de många småvägarna mot det större målet, som blev seklets fullträff för Sverige: Baltikums frihet, vår fredsgaranti.
Aldrig har ett lands säkerhetspolitiska läge förbättrats så mycket till så liten kostnad. I stället för kommunisternas attackplan och luftlandsättningsdivisioner som närmaste grannar - tre borgerliga republiker med frihet, lugn och ro som högsta drömmar i livet.
Jag minns några resor i Estland under 90-talets början. Militärbasen Paldiski där vi bleka om nosen släpptes in som första västerlänningar hösten 1991 och möttes av en obeskrivlig slum. Den radioaktiva sjön i Sillamae som lyste blå 1992 och hotade att bryta igenom till Östersjön. Det mögliga Folkets hus i Narva där lokala ryska ledare förklarade varför de måste separera från den estniska republiken 1993.
Om Murphys lag hade gällt skulle allting vara annorlunda, det var upplagt för katastrof. I "Återkomster" listar Lars Peter Fredén det som borde ha gått snett, men som mot alla odds inte inträffade:
Sovjetmilitären kunde ha stannat, eller dragits tillbaka under kaotiska former, utan avtal.
Maffian kunde ha fyllt tomrummet efter ockupationsmakten, utnyttjat dess infrastruktur och slagit sig ihop med dess personal.
Bristen på politisk och ekonomisk kompetens, på fungerande industri, borde ha lett till massarbetslöshet och sammanbrott. I stället föddes fungerande demokratier som genast lyckades med de valutareformer alla varnat dem för.
Minoritetsproblemen borde ha varit minst lika svåra att hantera som i Jugoslavien, med tanke på balternas traumatiska historia i Sovjetunionen.
Sällan har så många haft sådan tur med så mycket. Utan Carl Bildt och Lars Peter Fredén hade oddsen varit klart sämre.