I fredags sammanfattade Aftonbladet det grekiska skulddramat med rubriken: ”Krisen hotar din semester.” Tidningens turismvinkel på det ekonomiska ovädret i södra Europa säger något om Sveriges mentala avstånd till resten av EU. Men med tanke på hur det låter i andra delar av Europa kanske vi ska vara tacksamma för Aftonbladets semesterfokusering.
Den som följer tyska medier kan inte undgå vilka stämningar som där piskats upp under en längre tid. Tabloiden Bild Zeitung har i månader eldat på om grekisk girighet och slösaktighet. Häromdagen pryddes förstasidan av krigsrubriken: ”Grekland vill ha ännu fler miljarder från oss!”
Det är naturligtvis sant att rader av regeringar i Aten betett sig ekonomiskt oansvarigt, vilket de förtjänar att få höra. Att frisera bokföringen är oacceptabelt och det finns inget försvar för flagranta brott mot EU:s stabilitets- och tillväxtpakt.
Men varken Tyskland, Grekland eller något annat EU-land har glädje av det uppskruvade tonläget. Det spär bara på förakt, misstro och främlingsfientlighet och gör slutet på krisen mer avlägset. Risken är att marknadens skepsis mot Aten fördjupas, vilket kan utlösa en statsbankrutt som smittar av sig på Portugal och Spanien.
Greklands skulder är tätt sammanlänkade i ett nät av förpliktelser mot banker och andra finansinstitutioner tvärs över kontinenten. Ingen vet exakt vad som händer om Aten ställer in betalningarna. Men efter Lehman Brothers konkurs hösten 2008 gör omvärlden klokt i att inte låta Grekland haverera.
Det är dystert att EU slösat bort flera månader på intern oenighet när man hade kunnat bidra till en tidig lösning på det grekiska dramat. Tyskland förbundskansler Angela Merkel har visat sig från sin sämsta sida och låtit inhemskt politiskt kalkylerande försena krishanteringen. Hon har mer tänkt på det kommande valet i den mest folkrika tyska delstaten Nordrhein-Westfalen än på Atens växande skuldberg. Talande nog avvaktar euroländerna med sitt krismöte om Grekland till den 10 maj – dagen efter det tyska regionalvalet.
Om Merkel i god tid förklarat för sina väljare varför det grekiska läget kan urarta och i värsta fall dra med sig den gemensamma valutan euron i fallet, hade krisåtgärderna redan satts in. I stället har Merkel låtit sig ledas av opinionen och därigenom fått de flesta emot sig. Det har inte blivit tydligt för de tyska väljarna att ett krispaket i dag, med räddningslån och tydliga saneringskrav, blir billigare än en grekisk kollaps i nästa vecka.
Vad som än händer väntar tuffa tider för grekerna. Den sparplan som Financial Times rapporterade om i fredags är stenhård och innebär bland annat höjd genomsnittlig pensionsålder från 53 till 67 år, nedläggningar av statlig verksamhet och sänkta löner för offentligt anställda. Tanken är att budgetunderskottet ska minska med 10–11 procentenheter på tre år.
I mitten av 90-talet visade Sverige att det är fullt möjligt att göra den besparingsresan, men vägen dit är krävande, smärtsam och politiskt riskfylld.
Det finns de som försöker skylla den aktuella krisen på euron, men det är knappast euron som ligger bakom Atens ekonomiska elände. Precis som Sverige i början av 90-talet har Grekland samlat ihop till sitt eget skuldberg.
Behovet av sanering skulle inte försvinna om man stått utanför euron. I själva verket pressar den gemensamma valutan nu fram en uppgörelse med kulturen av ekonomisk vanskötsel. Det går inte att devalvera bort problemen och låtsas som om allt är i sin ordning.
Om det finns något man kan anklaga EU-systemet för så är det bristen på övervakning och respekt för de gemensamt beslutade reglerna. Det är upprörande att ett land tillåts manipulera sina siffror och ignorera ingångna avtal. Grekland borde aldrig ha släppts in i valutaunionen.
Men kritiken faller också tillbaka på EU:s grundarländer Frankrike och Tyskland som själva brutit mot budgetkriterierna när det passat deras egna intressen. I bästa fall kommer den grekiska röran att få fart på EU-maskineriet. Genom historien har kriser varit Europaprojektets livsluft. De har gång på gång fungerat som en drivkraft för fördjupat samarbete eftersom de skärpt tänkandet och tvingat fram lösningar på pressande problem.
De sista stegen mot en europeisk tullunion föregicks av den tomma stolens kris på 1960-talet, då Frankrike bojkottade ministerrådets möten. Tankarna på en europeisk valuta stärktes efter sammanbrottet av Bretton Woods-systemet på 1970-talet. Och den nuvarande EU-konstitutionen växte fram ur de återkommande fördragsbråken på 1990-talet.
Det gäller att fånga de möjligheter som ges. I Sverige förde 1990-talskrisen det goda med sig att det blev ordning och reda i statsfinanserma, vilket vi haft enorm glädje av det senaste året. Till skillnad från många andra länder har Sverige sluppit göra paniknedskärningar i spåren av finanskrisen.
Europas ledare kan ta fasta på den erfarenheten och utnyttja dagens storm till att förstärka EU-bygget. Först när de gjort det har de rätt till en problemfri semester.