Signerat – Niclas Ericsson.
Greklands gigantiska statsskuld har tvingat landets regering att föreslå höjd pensionsålder. Fackförbunden svarade på tisdagen med en generalstrejk. Spaniens budgetunderskott har pressat regeringen att sänka lönerna i offentlig sektor med fem procent. Fackförbunden utlyste storstrejk i början av juni. Frankrikes regering vill i skuggan av den europeiska krisen höja pensionsåldern från 60 till 62 år. Demonstrationer och strejker följde häromveckan och socialistledaren Martine Aubry har lovat att riva upp reformen om hon får makten.
Mönstret är beklämmande tydligt. I land efter land i Europa har folket valt regeringar som har lovat mer än ekonomin har hållit för. När nu notan har landat tycks ingen vilja veta av den, framför allt inte fackförbunden. Det är obegripligt hur de strejkande facken vill få ihop ekvationen. Nödlånen från EU håller fordringsägarna stången men kan inte betala den grekiska notan. Reformer och åtstramningar är nödvändiga för att stärka ekonomin långsiktigt. Det gäller även Spanien och stora delar av Europa. Det går inte att strejka sig fri från ekonomiskt ansvarstagande. Skärpta budgetregler och bredare sanktionsmöjligheter inom EU är nödvändiga.
I dag väntas kommissionen föreslå att alla typer av utbetalningar från EU ska kunna dras in när ett land inte sköter sin ekonomi. Fler förslag i den riktningen är att vänta. Utmärkt. Men frågan är ändå om det räcker. Budgetregler finns sedan länge inom EU och även sanktionsmöjligheter. Problemet är att reglerna nonchaleras av regeringar som ängsligt anpassar sig efter väljarkraven. Det krävs en ökad ekonomisk mognad i Europa, som omfattar alla från de politiska partierna till väljarna och fackförbunden. Den aktuella krisen hade kunnat påverka den politiska kulturen i den riktningen. Men när storstrejkerna följer slag i slag undrar man onekligen om så blir fallet.