Signerat - Henrik Berggren.
I fredags morse gick jag upp halv sex och åkte till simhallen. På vägen hem åt jag en smörgås i bilen. Kvart över åtta sprang jag till bussen. En timme senare slank jag svettig in på ett seminarium på Norra latin anordnad av Institutet för Framtidsstudier och RECWOWE, ett internationellt sociologiskt nätverk.
Där satt, märkligt nog, en stor grupp forskare från hela Europa och diskuterade just min stressiga morgon. Eller för att uttrycka det mer akademiskt: de diskuterade spänningarna mellan arbetsliv och välmående i dagens Europa.
Min stress – som uppstått ur ambitionen att vara hälsosam och vältränad – utgör den subjektiva sidan av problemet. Trots att vi lever längre och arbetar mindre än någonsin drabbas vi av akut tidsbrist därför att vi vill göra fler och fler saker.
Men det finns också ett tryck utifrån. Rationaliseringar och effektiviseringar driver upp tempot. Samtidigt har arbetsprocessen blivit alltmer socialt och känslomässigt krävande. Det räcker inte med att ta sin kropp till jobbet, också själen måste stämpla in. Vilket innebär att arbetsproblem ofta spiller över till familjen – men att rörelsen sällan går åt andra hållet.
Att konflikten mellan privat- och arbetsliv handlar om både yttre och inre krav gör den svårlöst. En del forskare menade att stressen skulle minska om människor fick mer självständighet och frihet i arbetet. Andra pekade på att just den typen av flexibilitet kan slå sönder familjelivet helt. Med datorer och mobiltelefoner äter sig arbetet in i livets mest privata sfärer.
En annan fråga handlade om jämställdhetspolitikens betydelse.Enligt Tommy Ferrarini, som jämfört välfördspolitik i ett stort antal europeiska länder, var de arbetsrelaterade konflikterna inom familjen mindre i de länder där staten aktivt verkade för lika villkor på arbetsmarknaden. Men också här restes invändningar.
Mer forskning anbefalldes. Eller som det hette i gamla folkrörelseprotokoll: diskussionen fick utgöra svaret på frågan.