Signerat - Håkan Boström.
Till den studiesociala kommitténs positiva besked – presenterade på DN Debatt i går – hör att studiemedlet föreslås öka med 400 kronor. Med tanke på att studenternas inkomster släpat efter i åtminstone 20 år är beloppet knappast något att yvas över. Att plussa på summan skulle vara både rättrådigt och effektiv stimulanspolitik.
Den nu föreslagna höjningen är tänkt att finansieras med begränsade möjligheter för studenterna att få bostadsbidrag. Tanken är riktig. Inkomstprövade bostadsbidrag motverkar redan vid låga inkomstnivåer feriearbete.
Men förslaget lär slå hårt mot studerande på dyrorter som Stockholm, där hyran lätt slukar halva studiemedlet. Man kan fråga sig om bidraget inte skulle kunna anpassas bättre till kostnaderna på studieorten.
Mer lovvärt är då att fribeloppet för bidragsdelen höjs med cirka 30 000 kronor till 136 000 kronor. Extraarbete ska inte straffa sig. Fribeloppet för lånedelen slopas helt – men kommer i praktiken att gå vid en årsinkomst på 280 000 kronor – där rätten att få studiemedel upphör. En annan god nyhet är att studenter på långa utbildningar ska kunna beviljas ett sjunde år med studiemedel.
Mer tveksam är däremot tanken att förkorta ”normalstudietiden” till fyra år, med möjlighet till två extra år efter särskild prövning. Villkoret för förlängning föreslås bli en 3-årig examen eller motsvarande tid på ett program.
CSN räknar med att ”fyraårsregeln” skulle innebära 25 000 extra prövningar per år. En kostsam byråkrati med tanke på att endast 2 000 av dagens långtidsstuderande inte uppfyller villkoren. Det handlar om mindre än en procent av det totala antalet studerande.
Vinsterna av förslaget, i form av ”bättre studieplanering” och högre genomströmning, är oklara. Klart är däremot att det skulle slå hårt mot studenter som ”ångrar sig” och vill byta studieinriktning efter mer än ett års studier.
Då är förbättrad studievägledning och fler arbetsmarknadskontakter mer konstruktiva förslag för att öka genomströmningen.