Signerat

Stulna sardiner

Den västsahariska befrielsearmén respekterar i princip fredsavtalet. Marocko fortsätter däremot oförtrutet sin brutala utsugning.

En gång i Agadir för många år sedan såg jag Muhammed VI köra vattenskoter med sina livvakter. Sen dess har jag knappt tänkt på den marockanske monarken. Inte förrän i helgen, när jag sträckläste den nyutgivna boken ”Tyst territorium” av journalisterna Fredrik Laurin och Lars Schmidt. Det tysta territoriet är Västsahara.

I sju reportage berättas om kampen för självständighet, om svenska fiskebåtar i Västsahara och om fosfatmalmens väg till all världens åkrar. Reportagen varvas med en ökensandig reseskildring där västsahariska aktivister vittnar om arresteringar, tortyr, försvinnanden och bisarrt långa fängelsestraff.

Bortsett från en tunn remsa i landets östra del är området ockuperat av Marocko. Det rättliga läget är ganska okomplicerat. Enligt en FN-resolution från 1965 skulle kolonialmakten Spanien lämna landet och ta ansvar för västsaharisk självständighet. Tio år senare slog även Internationella domstolen i Haag fast att varken Marocko eller Mauretanien har rätt till området.

Men i stället: 1975 iscensattes ”den gröna marschen” där 300 000 civila marockaner föstes in i Västsahara av marockansk militär. När Spanien året därpå drog hem hela kolonialapparaten utbröt krig mellan Marocko och den västsahariska befrielserörelsen Polisario. Många, kanske en fjärdedel, av de i dag runt 500 000 västsaharierna bombades ut i den algeriska öknen där de fortfarande bor kvar i eländiga flyktingläger utanför staden Tindouf.

Kriget fortsatte ända till 1991 när parterna i en FN-arrangerad upp­görelse enades om att lägga ner vapnen. Bärande i fredsavtalet var en folkomröstning om Västsaharas framtid. 22 år senare har den fortfarande inte blivit av. Marocko har obstruerat, genom överklaganden och en bosättarpolitik som ”spär ut” den västsahariska befolkningen. I dag är den marockanska ståndpunkten att självständighet inte är ett alternativ i en eventuell framtida folkomröstning. För Polisario är en folkomröstning utan självständighet som alternativ givetvis ointressant.

Världssamfundets engagemang är svalt, ironiskt nog eftersom fredsavtalet faktiskt respekteras av västsaharierna. Polisario utför inga självmordsbombningar i Rabat och Casablanca, de kidnappar inte marockanska soldater, de bränner inte ner marockanska bostäder på västsahariskt territorium. Där finns mycket lite att rapportera för konfliktfokuserade västerländska medier. USA:s rädsla för ännu ett instabilt västafrikanskt land, de goda relationerna med Marocko i kriget mot terrorismen, den amerikanska vapenexporten gör att USA, liksom Marockos bundsförvant Frankrike, låter Muhammed VI diktera villkoren för utvecklingen – eller icke-utvecklingen. Under tiden fortsätter kungen, hans ministrar, befälhavare och andra, makten närstående affärsmän, att berika sig på naturresurserna i området.

Utanför Västsaharas kust finns ett av världens största fiskbestånd. Det är inte utfiskat, eller ens i närheten. En liten bit in i landet ligger Bou Craa, världens största fosfatfyndighet. Fosfat­malm behövs för framställning av gödningsämnet fosfor och är en alltmer eftertraktad råvara, en ändlig sådan. Prisökningen blir därefter.

Enligt internationell rätt ska naturresurserna i ett ockuperat område utnyttjas på ett för det ockuperade folket förmånligt sätt, det får inte ske mot folkets vilja och intresse. Men Marocko säljer gladeligen västsahariska fiskekvoter till andra länder, och vinsten från försäljningen av fosfatmalmen hamnar hos eller i närheten av vattenskoterkungen. Visst får en del västsaharier arbete inom fiskeindustrin och gruvbrytningen, men det är inte riktigt det som avses i de internationella överenskommelserna.

Följande humanitära och miljömässiga haveri kan illustrera den folkrättsvidriga hanteringen: Medan barn och gravida kvinnor lider av proteinbrist i flyktinglägren i Tindouf, forslas väst­sahariska fiskfångster till marockanska industrier där de omvandlas till fiskolja och fiskmjöl, produkter som i sin tur ofta hamnat i norska laxodlingar och i svenska hälsokostaffärer.

I våras förhandlade EU-kommissionen om ett nytt fiskeavtal med Marocko (det förra stoppades 2011 av parlamentet). Kommissionären Maria Damanaki lovade för ett par veckor sedan att detta nya avtal tillgodoser folkrättens alla krav. Tillåt mig tvivla. Om inte rådet orkar hålla framför allt spanska intressen stången, kan parlamentet än en gång bli den instans som står upp för folkrätten.

Bara några dagar innan Damanaki skrev under fiskeavtalet med Marocko beslutade EU att israeliska bosättningar på Västbanken ska undantas från bilaterala handelsavtal. Vad det innebär i praktiken är oklart och beslutet lär bli tandlöst. Men nog är det stötande att EU-kommissionen mindre än en vecka senare försöker slingra sig runt internationell rätt för att komma åt natur­resurserna i ett annat ockuperat område. Lika stötande är det att den FN-styrka som funnits på plats i Västsahara sedan 1991 inte har till uppgift att bevaka att mänskliga rättigheter respekteras. Marocko förkastade idén för två år sedan och USA och Frankrike gav efter. I Sverige liksom i övriga västvärlden är det rätt tyst.