Den 9 juli föds ett nytt land till världen. Det är Sudan som förökar sig genom delning och blir Sydsudan och Sudan. Men världen kan vänta med att lägga champagnen på kylning.
Komplikationerna kring denna delning är många och svåra. Det som hade kunnat vara en kortsiktig lösning riskerar att resultera i ett större – och mer långsiktigt – problem.
I nuläget finns skäl att ifrågasätta om ens den kortsiktiga lösningen är så värst mycket att ha. Vid folkomröstningen om delningen för ett halvår sedan sköt man frågor om ett par gränsprovinsers tillhörighet framför sig. (Nord)Sudans ledare, den av internationella brottmålsdomstolen efterlyste Omar al-Bashir, har deklarerat att han inte ämnar erkänna Sydsudan om inte gränsprovinsen Abyei kommer att sortera under norr. För tre veckor sedan intog trupper från norr området. Stridigheter pågår också i andra områden. Människorättsorganisationer säger till TT att 150 000 människor är på flykt och att det råder en humanitär katastrof.
I måndags undertecknade de två blivande grannländerna ett avtal om demilitarisering av Abyei. Men vad det ger återstår att se. Någon gång måste nöten knäckas. Men hur?
DN:s korrespondent Erik Esbjörnsson som tillbringat mycket tid i landet förklarar varför det inte går att dela områdena: I regionerna bor nomadfolk som flyttar runt efter väderförhållanden. Skulle man dela folket mellan sig skulle halva provinsen svälta halva året, och den andra halvan halvåret därpå.
Det är möjligt att det blir lugnt mellan syd och nord av delningen. Rörelsefriheten för den krigsförbrytelsemisstänkte al-Bashir är begränsad, såväl geografiskt som politiskt.
Däremot, menar Erik Esbjörnsson, jäser det i Sydsudan redan innan landet bildats. I stället för att dela statsförvaltningen mellan olika grupperingar har SPLA-gerillan i princip anförtrotts rubbet. Det kommer att skapa problem.
Det finns många länder, inte minst i Afrika, där den etniska identiteten är överordnad den nationella. Det finns många krig, inte minst i Afrika (men också på Balkan), där denna identitet exploaterats. Det finns många politiska ledare, inte minst i Afrika (exempelvis Ugandas Museveni) som använder etniciteten som ett argument för att inte införa demokrati.
Men det finns också några politiska ledare, som Nelson Mandela och Desmond Tutu, som i stället för splittring argumenterar för samförstånd och försoning.
Vi behöver varandra. I synnerhet i glest befolkade länder, med usel infrastruktur och låga nationalinkomster. Afrika behöver mer av samarbete och sammanhållning. Och mindre av fragmentisering. Delningen av Sudan är dessvärre mer en illustration av problemet än en del av lösningen.