Ledare

Susanna Birgersson: Det är inte värderingarna som har förändrats

Vad händer med migrationspolitiken efter Fredrik Reinfeldt?
Vad händer med migrationspolitiken efter Fredrik Reinfeldt? Foto: Jonathan Nackstrand / TT

Vad som får SD att öka eller minska i framtiden är oklart. Det är inte dem vi ska förhålla oss till, utan till verkligheten.

Ett knippe liberaler av olika slag riktar i dag ett upprop till Anna Kinberg Batra på DN Debatt, en uppmaning till Moderaterna att bevara arvet efter Fredrik Reinfeldts migrationspolitik. För de av debattörerna som förespråkar välfärdsstatens nedmontering är det oproblematiskt: artikeln kunde ha skrivits i sömnen. För de som i vanliga fall stöder stark arbetsrätt och betraktar ekonomisk ojämlikhet som ett stort problem, torde undertecknandet ha föregåtts av viss vånda.

Man måste få prata om problemen med integration, det tillåter artikelförfattarna, men vi får inte tala om antalet flyktingar som en del av bilden kring dessa problem. Nej, allt fokus bör ligga på att förändra de system som är orsaken till bostadsbristen och att människor aldrig får en rimlig chans att komma in på arbetsmarknaden.

Annars – annars – kan det bli som i Danmark, där alla partier närmat sig Dansk folkeparti och tonen mot invandrare, särskilt muslimer, har blivit betydligt hårdare. Det många debattörer inte tycks känna till är att dansk debatt alltid har varit hårdare och hätskare. Förklaringen till just den danska utvecklingen är dansk, inte universell.

Bland annat DN:s ledarsida beskylls för att ha ändrat linje – utan att tillstå det. Men den som läser de citerade ledarna i sin helhet ser framför allt detta: Båda utgår från att Sverige ska vara ett öppet land som tar ett stort ansvar för en allt värre flyktingsituation i världen. Den första är en kritik av dåvarande migrationsministerns oprecisa prat om ”volymer”, den senare en diskussion om hur vi ska förhålla oss till ett helt nytt läge.

Och det nya läget är inte Sverigedemokraternas valframgång. Vad som får SD att öka eller minska i framtiden är oklart. Och det är heller inte dem vi ska förhålla oss till i de sakpolitiska resonemangen.

Det nya är en kraftigt ökad flyktinginvandring och prognoser som gör troligt att den kommer fortsätta vara rekordhög under överskådlig tid.

Alldeles uppenbart behöver både arbets- och bostadsmarknaden reformeras, av detta och av andra skäl. Vi kommer fortsätta att argumentera för skattesubventioner inom tjänstesektorn, för större lönespridning och lägre trösklar. I bostadspolitiken efterlyser vi minskat nationellt detaljstyre och starkare regional planering av bostadsbyggandet. Vi för en ständig diskussion om hur skolan ska bli bättre för alla barn, varifrån de än kommer.

Men strukturella förändringar sker stegvis och tar lång tid. Därför kan även regler kring uppehållstillstånd behöva justeras. Det är svårt att se hur dagens omfattning på invandringen inte kommer att resultera i att den segregation som redan är ett problem blir ett ännu större problem.

Är detta principlöst? Eller är det resultatet av en pågående process där värderingar flätas samman med en snabbt föränderlig verklighet?