Ingen kan väl ha blivit förvånad över det som nu pågår i Zimbabwe. Redan långt före valet kom anklagelser om valfusk och andra oegentligheter - och i takt med att resultatet dröjde späddes misstankarna på.
För Robert Mugabe, som lett sitt land rätt mot avgrunden, ansågs valet vara den största utmaningen mot hans maktställning på länge. Missnöjet är utbrett, det finns tecken på sprickor inom hans eget parti och det anses inte ens säkert att presidenten kan ta säkerhetsstyrkornas stöd för givet.
Därmed inte sagt att hans tid är ute. Mugabe har klamrat sig kvar förr. Och frågan är vad som sker i en
situation där båda parter utropar
sig som segrare - den ene på grund
av en djup misstro mot valsystemet, den andre för att han kontrollerar det?
Grundtipset är att det kan bli våldsamt, att missnöjda oppositionsanhängare helt enkelt fått nog av alla manipulationer. Tydligt är därför att omvärlden måste förbereda sig på att spela en roll.
Att afrikanska valövervakare godkänt valet, vilket de även gjorde förra gången, kan självklart ses som ett tecken på att grannländerna inte är att räkna med. Men observatörerna var inte eniga, och det är på den egna kontinenten som en lösning måste sökas.
International crisis group ser en stor roll för Afrikanska unionen, främst som medlare för att få till stånd en övergångsregering. Mugabe måste enligt planen inte avpolletteras direkt. Han kan få sitta kvar utan exekutiv makt tills grunden lagts för nya val.
Andra aktörer, och här riktas blickarna främst mot USA, behöver vara behjälpliga så att det ruinerade landet kan påbörja en återuppbyggnad.
Afrika är fullt av icke infriade förhoppningar, och kanske är det så att ett maktskifte inte skulle leda till några större förbättringar för vanliga zimbabwier.
Men om landet alls ska ha någon chans att resa sig krävs något nytt, då krävs att epoken Robert Mugabe tar slut - och att omvärlden är beredd
att bistå på den svåra resa som då
börjar.