Sopron och Sävar, två stillsamma orter flöt under de senaste dagarna upp i telegramfloden. Ett 20-års- respektive ett 200-årsjubileum. Och visst är bägge värda att uppmärksamma – Sopron för att där klipptes det första hålet i järn­ridån upp och Sävar för att där stod det sista slaget i Sveriges sista förlorarkrig. Både 1989 och 1809 var årtal då historien vände, i bägge fallen mot en fredlig utveckling.

Men denna sommar präglas inte enbart av fredliga jubileer, här finns andra stämningar av oro och förväntan, stämningar som snarast för tillbaka till läget för hundra år sedan.

Då hade Europa haft en förhållandevis lång period av fred och ekonomisk framgång, ändå väntade många på katastrofen, på urladdningen, på kriget. En rad ”småkrig” startade också på Balkan, revolutionära upplopp ägde rum men kvästes. Europas statsmän och borgerlighet såg problemen och motsättningarna, åtskilliga unga drömde om den stora utmaningen, kraschen som skulle låta dem pröva sina krafter och idéer.

Också Sverige upplevde den europeiska jäsningen med storstrejken sommaren 1909. Också här gick luften ur rörelsen som ville en samhällsförändring, den parlamentariska vägen öppnades sakta och rösträtten kom så småningom.

Jag vet att detta är en halsbrytande sväng men jag gör den ändå. Också i vår tid finns något som liknar den vällustiga undergångsstämningen i förra seklets början. Det räcker med att skriva eller säga ordet Klimat och ödesscenerierna frammanas, ju värre och ju mer spekulativa desto starkare rysningar.

Förra höstens finansiella sammanbrott i USA åstadkom samma typ av spådomar: 1930-talet var bara en bris jämfört med den storm som skulle rasera världens ekonomier. Kapitalismens slut var närmast givet, staterna skulle visserligen inte handla som på 1930-talet men det skulle ändå inte förslå mot de anonyma krafter som Freddies och Fannies kollaps släppte loss.

Finansminister efter finansminister förutspådde år av ekonomisk nedgång – och det inte utan viss belåtenhet, det kan vara rätt skönt att skrämmas.

Hur blev det? Ja, den här sommaren berättar rubrikerna om tillväxt, visserligen måttlig, i stora ekonomier. Handeln har goda tider, arbetslösheten är visserligen på uppgång men samtidigt söker arbetsgivare medarbetare. Bostadsmarknaden ser ut ungefär som förra sommaren och bankerna har i stort klarat sig utan statlig hjälp.

En ekonomisk kris, javisst, men inte det harmageddon som frambesvors.

Pesten har i århundraden varit männi­skans gissel. Digerdöden för 650 år sedan finns alltjämt i vårt medvetande. Rädslan för smitta, sjukdom och död är naturlig, likaså är det naturligt att vi vill göra vad som är möjligt för att skydda oss.

Det är lätt att chockas av det okända – hiv/aids är bara ett exempel. Galna ko- sjukan, fågelinfluensan och nu svin­diton är andra. Men alla dessa har gått att begränsa, och det ska vi vara tacksamma för förstås.

Ändå håller många, inte minst experter, fast vid att den kommer en dag, Den Stora Sjukan. En epidemi, nej, pandemi ska det vara, som är lika ostoppbar och förödande som Spanska sjukan var i början av 1920-talet. Vi lär få vänja oss vid nya vaccinationslarm vid varje nyupptäckt virus.

Jag vill inte förringa problemen med den ekonomiska nedgången, en hotande influensaepidemi, än mindre tar jag lätt på koldioxidutsläpp, ökenutbredning eller smältande glaciärer. Farliga är däremot de ständigt uppskruvade varningarna, och riktigt obehagliga är stämningarna av ödesbunden katastrof som hörs därbakom.

För hundra år sedan kom faktiskt urladdningen till sist: 1914. Och den var något helt annat än människor hade föreställt sig.