Signerat – Hanne Kjöller.
Jag gick till det jag trodde var en presskonferens om Socialdemokraternas nya partiledningsduo. Men när en blek Berit Andnor tog till orda handlade det mer om valberedningens förträfflighet och arbetssätt än dess konkreta resultat.
I den hagelskur av socialdemokratisk kritik, svordomar och nedlåtande etiketter som apspel och Sovjetlika processer stod ordförande Andnor och berättade om hur valberedningen eftersträvat ett öppet arbetssätt och hur tidsplanen hållits. När Berit Andnor förklarade att valet försvårats av att partiet ”har så många goda kandidater” kändes det som om Bagdad Bob intagit podiet. Socialdemokraternas partiledarkris har sammanfallit med opinionskris, identitetskris och väljarkris. Famlande har rörelsen kastat in namn efter namn i förhoppningen att kanske denna gång ha funnit frälsaren som ska föra partiet tillbaka till dess fornstora dagar.
När så Berit Andnor efter sitt försvarstal för valberedningen presenterade Håkan Juholt och Carin Jämtin var det ändå ett slags västgötaklimax. Och det är inte utan att man undrar om det inte snarare är så att Socialdemokraterna skaffat sig ännu ett problem än att de löst ett.
Det är möjligt att båda på sikt kan förvåna, men det skedde i alla fall inte på presskonferensen. Det som lyste starkast var Håkan Julholts nästan självlysande röda skjortknappar. Annars var det mer begravning än kick-off.
Det är klart att Juholt & Jämtin i det här läget inte kan peka med hela handen, men om man ska tolka det lilla de sa, så tycks de två övertygade om att partiets politik alltjämt är en valvinnare. Haken är bara att folket inte fattat det.
Carin Jämtin har en sympatisk utstrålning. Politiskt är hon kanske mest känd för sitt förslag om butler i t-banan. Hon kommer säkert att ha större framgång med uppgiften att plåstra om sargade socialdemokrater.