Mitt under den egyptiska krisen i förra veckan, råkade jag ta del av de senaste utskrifterna från de så kallade Nixonbanden som offentliggjordes strax före jul. På de hemliga inspelningarna från 1973 samtalar president Nixon med sin nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger.
De diskuterar de allt mer intensiva kraven på att USA ska pressa Sovjetunionen att låta landets judar emigrera och därmed undkomma en våg av förföljelse. Kissinger har en tydlig uppfattning i ämnet:
”Utvandringen av judar från Sovjetunionen är inte ett mål för amerikansk utrikespolitik”, säger Kissinger.
”Och om de sätter judar i gaskamrar i Sovjetunionen är det inte ett amerikanskt bekymmer; möjligtvis ett humanitärt bekymmer.”
”Jag vet”, svarar Nixon. ”Vi kan inte vända upp och ner på världen på grund av det.”
Paret Kissinger och Nixon är förmodligen ett av de mer cyniska som fått ansvara för amerikansk utrikespolitik. Men deras hantering av internationella relationer utifrån ett makt- och stabilitetsperspektiv är knappast unik, även om de går längre än de flesta i nonchalansen av mänskliga rättigheter.
I demokratier är utrikespolitik ofta en dragkamp mellan dem som utgår från makt- och säkerhetsambitioner och dem som grundar sina ställningstaganden i moraliska och ideologiska principer.
Periodvis kan och bör dessa intressen förenas, men ibland står valet mellan ett realpolitiskt perspektiv och en idealistisk syn på utrikesfrågor. Och plågsamt ofta hamnar västerländska företrädare i stabilitetsresonemang, som leder dem bort från grundläggande liberala och demokratiska tankegångar.
Så var det när Berlinmuren höll på att falla och Margaret Thatcher och François Mitterand mest av allt oroade sig för vad ett återförenat Tyskland skulle innebära för de interna europeiska styrkeförhållandena. Och när de baltiska länderna två år senare skulle frigöra sig från Sovjet-unionen – ett jubileum som uppmärksammas nu i augusti – varnade inflytelserika röster i både Europa och USA för att ett sådant uppbrott skulle skada relationen till Moskva.
I valet mellan ett fritt Baltikum och ett helt Sovjetunionen fanns de som förespråkade det senare.
Under den egyptiska krisen har detta traditionella mönster upprepat sig. Oron för det okända har lett ett antal stats- och regeringschefer in i en märklig neutralism i förhållande till dem som trotsat Mubaraks repressiva regim.
Ta USA:s president Barack Obama. Sommaren 2009 talade han i Kairo om behovet av en ny start i relationen mellan USA och den muslimska världen. Han höll en flammande appell för regeringar som arbetar på uppdrag av medborgarna och för alla medborgare, vilket fick en av åhörarna att utbrista: ”Barack Obama, we love you!”
Men när egyptierna med fredliga medel kräver fria val och ett slut på Mubaraks envälde, då kan de plötsligt inte räkna med Washingtons uppbackning. I stället möts de av avvaktande och ambivalenta kommunikéer. Var finns det moraliska stöd som Obama utlovade i sitt Kairotal?
Europeiska rådets president Herman Van Rompuy har inte varit bättre. I sitt skriftliga uttalande om Egypten (29/1) säger han sig vara ”djupt bekymrad över den våldsspiral som ytterligare undergrävt förutsättningarna för dialog”.
Van Rompuy är rimligtvis medveten om skillnaden mellan en våldsspiral och en regimledd mobb som attackerar fredliga demonstranter, människorättsaktivister och journalister.
Ändå väljer han att som EU:s företrädare sudda ut skillnaden mellan förövare och offer, angripare och demonstranter, så att den senaste tidens kaos framstår som problemet, inte bristen på basala fri- och rättigheter.
Därmed sviker Van Rompuy alla de egyptier som söker omvärldens stöd för en fredlig övergång till demokrati. Genom att inte kunna skilja mellan regimens hantlangare och gatans dissidenter, undergräver Van Rompuy Europas trovärdighet hos arabvärldens oppositionella.
Hur många av dem kommer att vilja lyssna till budskapen från EU:s högkvarter, den dagen det blir ett maktskifte i Egypten?
Ingen utrikespolitik kan bortse från realiteterna i världen, som att fria val kan föra fram extremister till makten (Hamas i Gaza), eller att befintliga globala styrkeförhållanden ofrånkomligen framkallar kompromisser med diktaturer (västvärldens relation till Kina), eller att folkliga resningar kan kapas av fanatiker som ersätter en diktatur med en annan (Iran).
Det finns en betydande risk att den egyptiska revolutionen förbyter Mubaraks envälde mot Muslimska brödarskapets teokrati, vilket kommer att äventyra freden med Israel och undergräva de mänskliga rättigheterna. Folkliga resningar för alltid med sig både risker och möjligheter.
USA:s och EU:s utrikespolitik måste därför vara verklighetsbaserad, men får samtidigt aldrig frikopplas från de ideal som bär upp demokratiska samhällen.
Om västvärldens ledare fortsätter att låta sin oro för Egyptens framtid bli ett försvar för det existerande förtrycket, då gör man sig själv till ofrivillig medlöpare i Mubaraks smutsiga spel mot människorna på Tahrirtorget.
Det är, som New York Times kolumnist Nicholas Kristof påpekade i veckan, djupt nedslående att Egyptens demokratiaktivister känner sig inspirerade av Tunisien och motarbetade av USA.