Plötsligt en junidag 1997 får statsminister Göran Perssons syn på en DN-artikel som handlar om svenska ungdomars kunskaper om rasism. Rubriken lyder: ”Endast 66 procent är säkra på att förintelsen av sex miljoner judar ägt rum.”

Persson blir skakad av uppgiften. I riksdagens partiledardebatt, som råkar inträffa samma dag, reagerar han omedelbart och utlovar en stor informationskampanj om Förintelsen. ”Det får kosta vad det kostar”, förklarar statsministern för journalisterna efteråt.

Det blir mer än en enkel upplysningsinsats. Perssons första steg följs av böcker, seminarier, internationella konferenser och starten för den statliga myndigheten Forum för levande historia, som numera även har som uppgift att sprida kunskap om kommunismens brott mot mänskligheten.

Det hedrar Göran Persson att han tog detta unika initiativ. Det har bidragit till att hålla minnet och diskussionen om Förintelsen levande här hemma och rönt stort intresse internationellt.

Ett annat konkret resultat av ansträngningarna är den så kallade Stockholmsdeklarationen, som i dagarna fyller tio år. Den förpliktar 55 stater att bekämpa folkmord, etnisk rensning, rasism och antisemitism. Utrikesminister Carl Bildt uppmärksammade detta i tisdags genom att bjuda in till ett tankeväckande symposium i Rosenbad med forskare, politiker och diplomater.

Göran Persson var anmäld som deltagare men dök inte upp. Det var synd – ty han eller någon annan ledande socialdemokrat hade behövts i samtalet om vad som uppnåtts.

De kontroversiella frågorna handlar inte om informationen kring Förintelsen, som genomförts med stor kunskap och känslighet, utan om vi i grunden förändrat vårt förhållningssätt till främlingsfientlighet och folkmord. Två händelser under det gångna decenniet väcker starka tvivel om det.

Redan 2001, bara ett år efter att Stockholmsdeklarationen antogs, anordnade FN en världskonferens i sydafrikanska Durban. Den marknadsfördes som ett forum mot rasism men förvandlades till ett hatmöte med starka antisemitiska inslag, orkestrerat av ett antal arabiska och afrikanska regimer. Förintelsen förnekades och trivialiserades, samtidigt som staten Israel demoniserades.

Sverige var vid denna tid ordförandeland i EU och hade därför ovanliga möjligheter att agera. Men i stället för att ta kraftfulla diplomatiska initiativ ignorerade man varningarna. Skandalen i Durban blev ett faktum. Samma regering som bjöd in världens länder till ett stort möte om lärdomarna från Förintelsen, var alltså oförmögen att ta strid när ett antal diktaturer angrep grundvalarna i Stockholmsdeklarationen.

Det andra öppna såret från de gångna tio åren är folkmordet i Darfur. Återigen fick vi uppleva varningsrop följda av politisk passivitet. Sommaren 2004 uppmanades Göran Persson gång på gång att ta initiativ för att sätta Darfur på den världspolitiska kartan, men han valde att ligga lågt.

Persson var inte ensam om sin försiktighet, men den var särskilt svår att förstå mot bakgrund av hans Förintelseengagemang.

Samma kritik träffar dagens borgerliga regering, i vilken utrikesminister Carl Bildt aktivt har varnat de andra regeringspartierna för att kalla det sudanesiska massdödandet för ett folkmord.

En bärande tanke i Stockholmsdeklarationen är att omvärlden inte passivt får bevittna nya massmord. Vad 00-talet visat är dock att västvärldens demokratier fortfarande inte tar denna avgörande insikt på allvar. I fallet Sudan har Kinas oljeintressen tillåtits blockera ingrepp mot en mördarregim.

Visst kan deklarationer och andra juridiska dokument mellan stater göra skillnad. Den internationella domstolen i Haag har haft en viktig avskräckande effekt på diktatorer och andra auktoritära ledare. Och när FN i sitt arbete talar om ”skyldigheten att ingripa” mot massmord blir det lättare för en koalition av länder att genomföra humanitära interventioner.

Men det finns, särskilt i Sverige, en övertro på vad FN-dokument och internationella organ betyder. ”Strukturer dödar inte människor”, påpekade Förintelseforskaren Yehuda Bauer under tisdagens symposium, ”det är människor som dödar människor”.

Att ta Förintelsen på allvar är att göra motstånd mot stater och politiker som kränker de mest grundläggande av värden, oavsett vad tidsandan eller FN-opinionen råkar diktera.