Signerat

Sveland–Wennstam: En bok om skilsmässa.

Signerat – Hanne Kjöller

Det är inte så mycket slutsatserna som verklighetsbeskrivningen jag invänder mot i lanseringen av Maria Svelands och Katarina Wennstams bok ”Happy, happy” (Bokförlaget Atlas). I en intervju (Studio Ett i fredags) talar redaktörerna om att ämnet är ”mycket kontroversiellt”, ”väldigt tabu” och om hur det finns en rädsla för boken.

Det är inte utan att man undrar vilka hemskheter det är som döljer sig där innanför pärmarna: Ett försvar för pedofili? En vänbok till Adolf Hitler? Eller kanske en kokbok med rätter av människokött?

Ach nein. Det handlar om skilsmässor, ni vet det där otroligt kontroversiella som ungefär hälften av alla äktenskap slutar i. Och om att det emellanåt kan komma något positivt ur separationen. Enligt Sveland–Wennstam är detta så känsligt att man inte riktigt får säga det.

Detta må vara fiffig marknadsföring. Men sant är det inte. Det är väl snarast rätt givet att den som tar initiativ till en skilsmässa gör det för att hon tror att tillvaron blir bättre utan den aktuella partnern. Och nog har vi alla träffat personer som blommat upp efter en separation.

Jag är varken kärnfamiljskramare eller kärnfamiljsmotståndare. Och jag tror precis som Sveland, Wennstam och flera and­ra av författarna i boken att en skilsmässa i slutändan kan bli bra för alla om familjen är tillräckligt dysfunktionell eller om det förekommer våld och missbruk. Men det är ju knappast dessa katastrofsituationer som förklarar svensk skilsmässostatistik.

I ivern att rättfärdiga separationen sker en olycksalig sammanblandning mellan barnet och jaget. ”Inget är värre än att säga att man stannar för barnens skull”, skriver Katarina Wennstam. Tja, det skulle väl i så fall vara att låtsas som att man skiljer sig för barnens skull.

Det jag vänder mig emot är den altruistiska modersrollen (för ja, det handlar mer om mödrar än fäder). Av denna i grunden självcentrerade och förfalskade roll följer att allt man gör, det gör man för barnen, ofta enligt devisen ”det som är bra för mig är bra för barnen”. Men jag menar att vissa saker gör man faktiskt för sig själv, och att det kan vara ett fullgott skäl eftersom man inte upphör att vara människa – med egna behov – bara för att man blir mamma.

Föräldrar i Sverige väljer i dag inte partner åt sina barn. Däremot finns gott om föräldrar som svängt 180 grader och låter barnen välja partner åt dem. Jag vet mammor som år efter skilsmässan låtit sina tonårsbarn bestämma om den nye mannen får sätta sin fot i huset eller inte. Men så länge vi föräldrar inte väljer barnens umgänge finns absolut inget skäl att låta barnen styra vilka vuxna som får komma över tröskeln hemma hos oss.

”Det var kärleken till mig själv som fick mig att kliva ur min kärnfamilj”, skriver författaren Åsa Larsson i boken. Skådespelaren Mia Skäringer berättar om konsekvenserna för den åttaåriga dottern: ”Jag vet att jag också orsakat henne tårar, men också att perfekta mammor inte finns.” Om vi börjar någonstans där blir allt så mycket hederligare. En skilsmässa kan vara bra för barnen, men det är sekundärt. Vi skiljer oss inte för barnens skull, utan för att vi själva inte får ut det vi vill av relationen.

Men så argumenterar inte redaktörsduon. Katarina Wennstam talar om skilsmässa som en bra lösning för barn i familjer där föräldrarna säger elaka saker till varandra. Men om spydigheter är problemet måste väl lösningen vara att föräldrarna skärper sig. Om man inte har någon impulskontroll som gift, talar lite för att man får det som skild. Vi har alla sett dem, paren som verkligen inte slutat med förklenande och förfärliga tillmälen om varandra, trots att de undsluppit ett liv tillsammans. Skilsmässa är ingen bot för bristande vuxenansvar.

Det bästa jag tycker man kan göra för sitt barn om man lever i en dålig relation är att uppträda som en vuxen – och ingen förvuxen, okontrollerbar tonåring som omedelbart måste släppa ut vartenda okvädningsord som passerar reptilhjärnan. Och att om man skiljer sig, erkänna att man gör det för sin egen skull och sluta prata om att det minsann också är bra för barnen. För det är sällan sant. En skilsmässa kan rättfärdigas ändå.