Expressen och Aftonbladet har i en serie artiklar berättat om kronprinsessans och hennes makes smekmånad på andra sidan Atlanten. Bland annat har det framkommit att miljardären Bertil Hult generöst ställt upp med privatjet, lustyacht och hus i Colorado. Aftonbladet har talat om en gåva värd miljoner.
Bedömningen är rimlig om man utgår från vad det skulle kosta att köpa motsvarande tjänster på marknaden och om den senaste månadens tidningsuppgifter är korrekta – kungahuset har inte sagt något annat.
Ingen lär missunna brudparet glädjen över att precis ha gift sig och få åka i väg. Ändå är det besynnerligt att Sveriges tronföljare låter en svensk miljardär ställa upp med transport och logi under bröllopsresan, när samma person genom sitt utbildningsföretag EF kan ha potentiella intressen av gentjänster. Alla som verkar i näringslivet vet ju att kunglig glans ger skjuts åt affärerna.
Internationellt är det inte ovanligt att maktmänniskor låter förmögna vänner bjuda på exklusiva semestrar. Efter valsegern 2007 tillbringade den franske presidenten Nicolas Sarkozy några dagar på en lyxyacht i Medelhavet, inbjuden av en fransk miljardär. Men när detta uppdagades blev Sarkozys omdöme ifrågasatt och kritiker talade om korruption.
Värt att notera är att Bertil Hults bröllopspresent över huvud taget inte lett till någon diskussion i Sverige. Ingen nyhetsredaktion, inte heller Aftonbladets, har väckt frågan om det olämpliga i att en blivande statschef tar emot en gåva av detta slag.
En förklaring är förmodligen den utbredda sympatin för kronprinsessan och hennes nyblivne make. Paret har varit utsatt för en hård press. Att ställa frågor om gränsdragningen mellan normala presenter och mutor ses knappast som passande, i alla fall inte så nära inpå bröllopet.
Men en mer trolig orsak till tystnaden är att vi i Sverige är ovana vid att hantera frågor av detta slag. Korruption är en sjuka som plågar stora delar av världen, men i vår självbild är problemet helt och hållet utländskt.
Sverige är tillsammans med andra skandinaviska länder ett undantag i världen, påpekade statsvetaren Bo Rothstein på Antonia Ax:son Johnsons intressanta miljö- och utvecklingsseminarium i Båstad i veckan.
Det är sant att Sverige uppvisar en relativt låg grad av korruption i internationella mätningar. Men vi bedrar oss själva om vi tror att korruption är ett icke-problem här hemma. Bara i år har det rapporterats om misstänkta muthärvor inom Kriminalvården, Göteborgs stad och kring bygget av den nya nationalarenan i Solna.
Tusentals upphandlingar och bygglovsbeslut är årligen föremål för frestelser som ibland leder rakt ned i korruptionsträsket.
I sjukvårdens kölabyrint fattas det dagligen beslut som inte är strikt behovsbaserade utan grundar sig på vänskap och kontakter – det vet alla som tar av sig sina blågula skygglappar.
När det gäller korruption förlorade vi vår oskuld för länge sedan, men i det officiella Sverige behandlas problemet fortfarande som om det knappast existerade. Kunskapen är låg och resurserna otillräckliga.
Ta fallet med de misstänka mutorna i samband med utlandsförsäljningen av Jas 39 Gripen. Trots att utredningen var omfattande och komplicerad sköttes den bara av två personer i Sverige, något som justitiekansler Anna Skarhed kritiserat. När överåklagare Christer van der Kwast lade ned förunderökningen om Jasaffären i juni 2009 talade han i sitt beslut om ”ett sofistikerat betalningsarrangemang” och ”stora dolda utbetalningar”. Men i brist på bevis blev det inget åtal.
Enligt JK har resurserna till korruptionsutredningar länge varit otillräckliga, inte bara i Jasfallet. Och hon ifrågasätter om Sverige ens lever upp till sina internationella åtaganden på området.
Att inställningen till korruptionsbekämpning är slapp bekräftas också av Transparency internationals årliga rapport där världens länder delas in i tre kategorier. Sverige hamnar på en föga smickrande mittenposition, i stället för att ligga i topp tillsammans med stater som Danmark, Tyskland och Norge.
Och tyvärr tycks det inte bli bättre. Nyligen presenterade Bo Svensson, tidigare ordförande i Högsta domstolen, sin stora mututredning. Där fanns varken förslag om ökade resurser till polis och åklagare, längre preskriptionstider eller ett starkare skydd åt så kallade Whistleblowers, det vill säga personer som avslöjar mutskandaler.
Inget sägs heller om regler för partifinansiering, ett område där Sverige fortfarande befinner sig på u-landsnivå. Vem som helst kan bidra med vad som helst utan krav på offentlig redovisning. Vart en sådan aningslöshet kan leda har det politiska systemet i Finland nyligen demonstrerat.
”Mututredningen bidrar inte nämnvärt till att öka effektiviteten i antikorruptionsarbetet”, säger Thorsten Cars, tidigare ordförande i Institutet mot mutor, när jag talar med honom. Inte ens Bo Svensson själv tycks tro på utredningens kraft. Under rubriken ”Ekonomiska konsekvenser” (sid 222) konstaterar han talande nog att förslagen inte kommer att leda till fler förundersökningar eller rättegångar.
I Sverige är antalet rättsfall rörande mutbrott och bestickning försvinnande litet. Av allt att döma kommer det fortsätta att vara så. Korruptionen existerar, men vi väljer att inte leta efter den. Och när den framträder förklädd till lyx och glamour saknar vi de nödvändiga känselspröten för att säga i från.