Om en grupp svenskar – säg en postmodern litteraturprofessor, en sverigedemokrat och en vänsterpartist – skulle bilda en förening skulle de förmodligen inte ha särskilt svårt att komma överens om de grundläggande principerna.
På det formella planet skulle de vara eniga om att medlemskapet är individuellt, att medlemmarna ska ha lika skyldigheter och rättigheter, att det måste finnas stadgar som inte kan ändras godtyckligt och att meningsskiljaktigheter ska lösas genom en fri och öppen diskussion. Dessutom skulle de sannolikt också vara överens om en rad mer oskrivna regler, till exempel att tala i ordning, att de argument man lägger fram måste vara faktabaserade och att personangrepp inte är acceptabelt.
I detta vardagliga perspektiv är Sverige ett genomliberalt samhälle där individualism, universalism, lagrådighet, yttrandefrihet och rationalitet är så dominerande värden att de är näst intill omöjliga att ifrågasätta.
Men om vi flyttar oss till idéernas värld blir det annorlunda. Svante Nycander, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter, menar i två artiklar på DN Debatt att begreppet ”liberalism” inte står särskilt högt i kurs i den intellektuella debatten. På kultursidor används ofta ”liberal” som skällsord och på universitet dominerar marxistiska tänkare, enkannerligen Sven-Eric Liedman, professor emeritus i lärdomshistoria, skriver Nycander.
Med tanke på att liberalismen är vårt samhälles segrande värdesystem i praktiken är det kanske inte så konstigt att verksamheter vars uppgift är att stå för kritiskt tänkande öppnar sig för teoretiska system som inte accepterar status quo och postulerar en annan tingens ordning.
Kritik av moderniteten – oavsett om den är konservativ eller marxistisk – är, tror jag, ett nödvändigt inslag i människans bildningsprocess. Liksom att konstnärer och författare finner mer inspiration i existentiell filosofi än i John Stuart Mill.
Dessutom ligger det i liberalismens väsen, till skillnad från slutna system som marxismen, att uppmuntra ifrågasättande. En attityd som 68-filosofen Herbert Marcuse fann så frustrerande att han skapade ett särskilt begrepp, ”repressiv tolerans”.
Därmed inte sagt att Nycander är helt fel ute. Om marxismen är så stark som han påstår må vara osagt, men liberal filosofi är onekligen satt på undantag i Sverige.
Det är förmodligen mer en följd av en allmän antiintellektualism, vilket såväl Expressens Sakine Madon som Svenska Dagbladets Johan Wennstam påpekade i går. Dagens studenter läser över huvud taget inte politisk teori, konstaterade den senare, utan ”väljer i stället så kallat anställningsbara ämnen som förvaltning eller internationella relationer”.
Den stora förloraren på denna obildning blir den rika och komplexa liberala idétraditionen. Marxismen eller någon variant av den får en flummig ställning som ”mot-
ideologi” medan liberalismen reduceras till den bestående ordningens handtjänare.
Men liberalismen rymmer i själva verket så många briljanta, motstridiga och disparata tänkare – vilket inte minst framgår av just Svante Nycanders ytterst ambitiösa bok ”Liberalismens idéhistoria” (SNS Förlag) – att så gott som alla samhällsfrågor är möjliga att diskutera ytterst kritiskt inom dess ramar. Här finns naturrättsfilosofen Locke, den jämlikhetsrasande Rousseau (om än på gränsen), den förnuftige moralisten Kant, den kulturanalytiske Tocqueville, bondeliberalen Geijer, skeptikern Hume, feministen Almqvist, den utilistiske Bentham, den socialliberale Mill. Och så vidare i en lång parad av tänkare som alltför sällan används i dagens Sverige.
För att konversera med denna tradition måste man dock avsäga sig slutet systemtänkande, oavsett om det handlar om marxismens historiska lagar eller postmodernistiska föreställningar om att all maktutövning är godtycklig.
I stället måste man acceptera det öppna samhället: att människan är både förnuft och kropp, att hon både vill ha frihet och gemenskap och att hennes strävan att uppnå båda dessa mål är själva innebörden i det – trots allt – vackra begreppet ”framsteg”.