Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Svensk polis befinner sig i ett bedrövligt tillstånd

DN:s pågående granskning av polisen belyser en verksamhet i förfall. Det behövs en haveri­kommission som säkerställer att statens våldsmonopol fungerar.

Tisdag eftermiddag i ett svenskt polisdistrikt. En privatperson ringer och berättar att han hittat en påse med misstänkt narkotika på en gångväg ungefär 100 meter från stadens centrumanläggning. En anmälan upprättas. Och påsen, som innehåller fem mindre portionsförpackade små påsar med vitt pulver, skickas på analys.

Månaden därpå kommer provresultatet tillbaka. Det visar sig vara kokain, men anmälan läggs ned eftersom det inte finns någon misstänkt gärningsman. Inget nytt har tillkommit sedan upptäckten på gångvägen.

I brottsstatistiken borde detta ha bokförts som ett avskrivet ärende. Men i verkligheten registreras händelsen som att polisen bekämpat ett så kallat överlåtelsebrott, det vill säga försäljning av narkotika. Och inte bara det – vid en efterhandskontroll visar det sig att någon gått in i anmälan och skrivit att det rör sig om fem stycken överlåtelsebrott. Om polisen fått tag på en gärningsman hade alltså denne tillskrivits fem lagöverträdelser, när det i själva verket handlade om en.

I söndagens DN visar reportern Kristoffer Örstadius att svensk polis ägnar sig åt glädjeredovisning i stor skala, genom att räkna avskrivna ärenden som ”uppklarade brott”. Gång på gång hävdar polisen att fler brott blir lösta, men i stället är det de avskrivna fallen som växer kraftigt.

Kristoffer Örstadius har i en serie DN-artiklar den senaste tiden belyst allvarliga systemfel inom svensk polis:

Att tusentals larm ignoreras varje år, trots att det handlar om pågående inbrott, misshandel och skadegörelse. Att polisen trots omfattande politiska satsningar talar om brist på resurser. Att nyrekryterade poliser ges uppgifter som tidigare låg hos civilanställda, och som det inte krävs någon polisutbildning för.

Det senaste avslöjandet om statistiskt dribblande är ett av de mer belysande exemplen på en polisorganisation som havererat. Och det är betecknande för misslyckandet att rikspolischef Bengt Svenson tillsammans med Sveriges samtliga länspolismästare upprepade det tvivelaktiga påståendet ”fler brott klaras upp”, när de i ett inlägg på DN:s ledarsida (24/9) skulle leda i bevis att polisen gör ett ypperligt jobb.

I stället för att ta fasta på uppenbara problem väljer kårens högsta chefer att skicka ut signalen att allt fungerar som det ska. Risken är att inlägget leder till en tystare organisation. Av rädsla för repressalier avstår medarbetare från att ge en annan bild till medier.

Polisen Stefan Holgersson, som via sin deltidsforskning bidragit med avgörande insikter om brister i polisens kultur och organisation, kallades nyligen till Södertörns polismästare Jan-Olov Onshagen som ville veta om det var Holgersson som stod bakom ett för polisen besvärande anonymt medieuttalande.

I veckan berättade Stefan Holgersson om incidenten när han intervjuades av Dagens eko:

”Han (polischefen) tar fram ett utdrag från en tidning och säger att en utredare säger att vi fuskar med statistiken och utreder lättare brott i stället för svårare brott. Och så vill han veta om det är jag som är den här utredaren.”

Samtalet spelades
i hemlighet in på band och är mycket komprometterande för Stockholmspolisen, där Onshagen är en av de högsta cheferna. Det ledde i fredags till att Justitiekanslern satte igång en förundersökning. Att efterforska källor inom en myndighet är ett grundlagsbrott som har fängelse i straffskalan.

Med tanke på Holgerssons frispråkighet och det genomslag hans studier fått i debatten, framstår incidenten som ett upprörande försök att lägga band på honom. Oavsett om Onshagen begått ett brott eller ej är hans agerande oacceptabelt och måste leda till internt ansvarsutkrävande.

Stefan Holgersson står bland annat bakom den aktuella studien av polisens arbete mot narkotika, i vilken han tillsammans med Johannes Knutsson visar vilka skeva motiv som styr verksamheten.

I Stockholms polismyndighets plan för 2011 heter det att den ”uppdagade narkotikabrottsligheten ska uppgå till 21.000 anmälda brott”. Målet är uttryckligen ett visst antal anmälda brott, inte uppklarade, vilket får som konsekvens att polisen jagar in nya anmälningar snarare än att bekämpa faktisk brottslighet.

Det inledande fallet med narkotikapåsen, som bokförs som fem brott trots att det inte ens finns en misstänkt gärningsman, är ett av många exempel i studien på hur poliser på fältet tolkar direktiven uppifrån.

Kvantitet, inte kvalitet, premieras. Det polisdistrikt som lyckas minska narkotikaanvändningen löper paradoxalt nog risken att antalet anmälningar går ner, vilket ser illa ut i den interna statistiken.

Så skeva är incitamenten.

Justitieombudsmannen, Riksrevisionen, Statskontoret och ESO har i olika rapporter de senaste åren visat att svensk polis lider av ett omfattande systemfel, som leder till att en stötande mängd brott inte blir utredda och att brottsoffer inte får sina rättigheter tillgodosedda.

Polisens förfall
är väldokumenterat i en bunt torra men i sak mycket nedgörande myndighetsgranskningar. Vad som nu behövs är en haverikommission som gör en heltäckande analys med förslag till åtgärder som säkerställer att statens våldsmonopol fungerar.

Till dess bör den politiska inriktningen vara tydlig: inte en enda ny skattekrona innan vi vet att de 20 miljarder som redan går till polisen används effektivt.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.