Signerat – Johannes Åman.
Vi människor är känsliga varelser. För jag höra att jag är dålig på något blir jag ledsen och arg. I bästa fall vinner jag energi ur ilskan över mitt misslyckande. Men kritiken kan också få mig att tvivla på min förmåga. Nästa gång kan det då gå ännu sämre.
Som all annan respons kan betyg ha både uppbyggliga och nedbrytande effekter. Några barn blir glada och bekräftade i tron på sin egen förmåga. Andra blir besvikna men fyllda av revanschlust. Och så finns det elever som känner obehag och stärks i övertygelsen att skolan inte är deras värld.
Att få betyg är inte positivt för alla. Det är ett faktum. Men det finns heller inga garantier för att andra former av kritik och återkoppling på arbete som vi utfört hjälper oss framåt. Budskap med innebörden att vi inte lyckats särskilt väl är alltid smärtsamma.
Att avskaffa betyg eller låtsas att svaga insatser är goda är att blunda i stället för att lösa problemen. Den radikala betygskritiken i spåren av 1968 förde därför inget gott med sig. Helt i onödan tvingades Sverige ägna en massa energi åt något som borde ha varit en ickefråga.
Självklart behöver alla elever, oberoende av vilken kunskapsnivå de ligger på, uppmuntran och konstruktiv kritik i vardagen. Utvecklingssamtal ger lärare tillfälle att nyansera och förklara den återkoppling som de ger. Men betyg rymmer viktig kompletterande information för att de ger en osminkad sammanfattning av hur eleverna ligger till i förhållande till skolans mål.
Det tog 40 år innan Sverige nådde fram till riksdagsbeslutet att betyg ska ges från och med årskurs 6. Det hade kunnat bli slutpunkten för den stora betygsfejden. Men i går blåste Jan Björklund till ny strid. Folkpartiet slår i första punkten i sitt nya skolpolitiska program fast att betyg ska sättas från och med årskurs 4.
Varför detta? Borde inte reformen med betyg från årskurs 6 få sätta sig innan systemet rivs upp på nytt? Vinsten med att tidigarelägga starten ytterligare två år är liten eller ingen alls.
Med sitt betygsutspel sätter Folkpartiet den egna profileringen framför skolans bästa. Det är bedrövligt.