Opinion: Stockholm drar ifrån medan missnöjet gror i landsorten. Bilden av Sverige som en enhetlig nationalstat stämmer allt mindre med verkligheten. Och det är framförallt stockholmarna som skiljer ut sig från resten av landet.
När de borgerliga partierna kom till makten 1976 hade de stöd av 52,2 procent av invånarna i Stockholms kommun (kds inräknat) – exakt samma siffra som riksgenomsnittet. När alliansen vann valet 2006 hade de 55,7 procent av stockholmarna i ryggen, men bara 48,2 procent i landet som helhet. I Stockolms län var stödet för alliansen helt överväldigande – 60,6 procent.
Stockholm har visserligen haft omväxlande majoriteter genom åren, beroende på hur de politiska vindarna blåst på riksplanet. Men det förtar inte den långsiktiga trenden. Diskrepansen mot resten av landet ökar. Allianspartierna blir allt starkare i huvudstaden och förlorar samtidigt väljare i glesbygdslänen. Förborgligandet av storstadsväljarna gäller bara i Stockholm. Någon liknande trend finns inte i Malmö och Göteborg.
Hur ska denna särglidning förstås? Centerpartiets långa kräftgång har säkert spelat en roll. Från att på 1970-talet varit dominerande inom borgerligheten har det forna landsbygdspartiet i dag parkerat runt 5–6 procent.
Centern lyckas numera bara fånga upp en mindre del av väljarna i landsorten. Partiet fokuserar på att bryta in i storstäderna – vilket man också lyckades bra med i det senaste valet. Å andra sidan har Kristdemokraterna tillkommit som riksdagsparti och KD har, liksom fortfarande Centern, sitt starkaste stöd utanför storstäderna.
Det allt blåare Stockholm kan även förklaras på ett mer strukturellt plan. Trots att både Malmö och Göteborg utvecklats mycket de senaste trettio åren är det i första hand Stockholm som dragit nytta av globaliseringen. Huvudstaden står i en klass för sig när det gäller koncentration av högutbildad arbetskraft, tjänsteföretag, medier och kulturutbud. Stockholms storlek spelar naturligtvis en roll, och staden utmärks relativt sett av tolerans, kreativitet och öppenhet för förändring.
Denna bild bekräftas av en studie som forskaren André Jansson gjort för SOM-institutet i Göteborg. Han har tittat närmare på svenskarnas inställning till stad och landsbygd och inte oväntat funnit att svenskarna förknippar värden som ”globalt engagemang” och ”öppenhet för nya idéer” med landets storstäder.
Men studien visar samtidigt att svenskarna har en mycket positiv syn på landsbygden. Mångdubbelt fler förknippar goda värden som ”hög livskvalitet”, ”medmänsklighet” och ”arbetsmoral” med landsbygd än med storstäderna. Det gäller dem som själva bor på landet men faktiskt även stadsborna själva. Svensken är överlag något av en landsbygdsromantiker – såväl äldre som yngre.
André Jansson har även undersökt svenskarnas syn på medierapporteringen kring stad och land. Resultatet är intressant. Oavsett bostadsort betraktas rapporteringen vara skev till storstädernas fördel. Missnöjet är starkast hos dem som själva bor på landet.
Kan man dra några politiska slutsatser av detta? De regionala skillnaderna ökar att döma av hur svenskarna röstar i riksdagsvalen. Den av befolkningen högt värderade landsbygden anses styvmoderligt behandlad i medierna.
En näraliggande slutsats är att potentialen för missnöjesretorik, med udden riktad mot ”etablissemanget i Stockholm”, borde vara ganska stor. Kanske var det vad KD-ledaren Göran Hägglund försökte sig på i Almedalen.
Socialdemokraterna skulle kunna försöka sig på något liknande. Men det största oppositionspartiet verkar mer bekymrat över de stadigt sjunkande siffrorna i huvudstaden. Med viss rätt. S har på trettio år tappat en tredjedel av sina Stockholmsväljare, både i länet och staden. I det senaste EU-parlamentsvalet blev S till och med mindre än Miljöpartiet i Stockholms kommun.
De etablerade partierna har anledning att ta den svenska sprickan på allvar. Landet kan i längden inte gå i otakt utan att missnöjet börjar gro. Det är knappast en slump att Sverigedemokraterna har sitt starkaste stöd utanför Stockholm.