Signerat – Hanne Kjöller.
Jimmie Åkesson gjorde en storslagen entré när Sverigedemokraterna höll torgmöte i Stockholm i går. Mötet hade plötsligt tidigarelagts med två timmar. För att minska de förväntade mötesstörningarna, förklarade ungdomsförbundsordförande Erik Almqvist för mig. Eller, tänkte jag, för att förstärka bilden av martyrskap.
För motdemonstranterna från extremvänstern hittade förstås till Sergels Torg ändå. Spänningen låg i luften när en sobert grått kostymklädd Åkesson lämnade bilen med tonade rutor och med poliseskort värdigt en rockstjärna intog sin talarplats. Då, innan Sverigedemokraternas ledare hunnit säga ett ord, skriker en man från publiken: ”Dra åt helvete, Jimmie Åkesson”. En finare påannonsering hade nog inte ens PR-eliten lyckats iscensätta.
Sedan var mötesstörningen i gång. Den yttrandefrihetshatande vänstern på torget skriker, skramlar med nycklar och blåser i vuvuzuelor för att den bestämt att vi andra inte själva förmår ta ställning till Åkessons genant förenklade resonemang. Därför blir uppgiften att till vilket pris som helst förhindra att jag och andra hör vad Åkesson har att säga.
Jimmie Åkesson blir en stackars underdog och bilden av ett parti som är någon farlig men viktig sanning på spåret stärks. Och det utan att Åkesson någonsin behöver stå till svars för sin politik. SD borde skicka blommor till alla de vänsterorganisationer som bistått partiet så starkt under hela valrörelsen. En hjälp som möjligen hjälper dem ända in i riksdagen.
Vi andra som tycker att alla partier har rätt att hålla möten, också dem vi själva inte gillar, borde kanske snarare skicka en räkning till anarkisterna. För det är de som bestämt att våra gemensamma skattepengar ska användas för att avlöna ett hundratal poliser för att vakta och spärra av ett politiskt möte som – journalister och vänsteraktivister undantagna – drog kanske ett 20-tal åhörare.